Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1849, sida 1

Insändt. Nyårsnattsdröm 1849. Vi voro i brännålderns barbariska tider. Sylvester brändes till aska och lades i hög till sina 364 företrädare. Det blef en stor ättehög, större och väldigare än den någonsin varit sedd i Norden: den reste sig också på lägerstaden af kullkastade throner, af brutna kronor, af blodade nationalbanr — m. e. o. på spillrorna på allt, som varit högst på jorden. Mäktiga andar höllo sin dans omkring densamma, de dansade en svärdsdans i blod och gingo sedan, en hvar, att hämta sina i högen gömda skatter. En tog sitt spillda blod, en annan sina eldande vapenskri, en tredje sina bragder mot en hämnad motståndare, en fjerde sin lågande id för allt öfverväldes nedstörtande, en femte sitt sjudande hat för all ojemn delning, en sjette branden omhvirflad af mordbrännarflammor, o. s. v. och tusende, sinom tusende enkor och faderlösa hemtade sitt sköte fullt af tårar, af suckar och verop. Vid högens fot satt ett barn; det slumrade ännu bland all denna oro, och på dess anlete lekte uttrycket af himmelska syners drömspel. Till detta drogo andarne hän, och ropade det vid namnet: , Frihet,! så att echot ljudade från alla verldens väderstreck, och de lade så sina offer för dess fot. Barnet vaknade, slog upp sina ögon och betraktade de bringade gäfvorna; det ryste och dolde sitt ansigte i skimret af stjernornas glans från, den klara nordiska natthimlen och det ropade: , bort! bort!, — Du är vår segerhjelte, vår välgörare, vår Konung. Dig allenast vilja vi erkänna för oss och våra barn! Dig vilja vi bära på våra axlar och upphöja öfver alla jordens mäktiga. Vi lemna oss i din hand; bruka oss som förödelseoch hämdvapen mot allt verldens våld och väld och häfdvunna rättigheter. Störta och nedbryt, gissla och straffal, , Bort, bort, från mig,! sade barnet och sträckte händerna mot höjden och lyftade ögat uppåt. Stjernornas ljus sammansmälte med ljuset af blicken och en himmelsk klarhet befrändade båda,