Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1849, sida 1

— ——— — — —— vår Karls. Ynglingarne hade lärt känna hvarandra, och, utrustade med lika ädla och goda själar, hade de knutit ett fast vänskapsband. Sein diener, Kärll ropade han, i det han lade från sig bågen och spände skjutväskan från lifvet. Usch, hvad jag har sprungit! ... Men hvad i herrans namn är åt dig, hjertans bror, eftersom du ser så tankfull ut? Gör du upp någon ny plan till morgondagens jagt? Vet du, de der stengetterna äro ena riktiga klipparel I dag morse, när jag, nedkrupen bakom ett förfärligt stenblock i min luegi, låg på lur vid en af deras mest besökta betesplatser, såg jag en hel skock getter, som helt sorglöst betade ett par skotthåll från mig, och som allt mer och mer närmade sig. Hjertat klappade i bröstet på mig, då jag besinnade hvilket förträffligt skott jag här kunde göra, såvida ej någon af deras utställda poster blefve mig varse. Utan att ana det ringaste, dref hjorden allt närmare luegin. Inom ett par minuter kunde den vara inom skotthåll, och jag uppkröp således ganska försigtigt från hålan, i hvilken jag dolt mig, lade pilen på strängen och afbidade rätta ögonblicket för dess afskjutande. Jag gjorde mig fullt förvissad om, att åtminstone två af de skälmarne skulle gästa min stuga, och lade an på de närmaste, två feta bockar. Redan lade jag fingret på trycket... då ett gällt bräkande plötsligt skallade tätt öfver