Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1849, sida 1

dast till namnet, och som aldrabäst känna sig hemmastadda bland dessa vilda stalp, dessa gapande, bottenlösa afgrunder, hvilkas äsyn kommer den ovane bergsvandraren att stelna af fasa. Lägrade på glacietrernas kalla bädd, trotsa de hunger och törst, köld och mörker, tåligt atbidande nästa morgon, efter att under föregående dagen fruktlöst hafva sökt nedlägga någon af alpernas stengetter: — dessa snabbfotade och kloka djur, hvilka bland bergsskräfvorna uppsöka sitt magra bete, och hvilka genom de ständiga nederlagen från alpjägarnes gevär, vant sig vid en beundransvärd försigtighet. Jägarens namn var Karl. Sin uppfostran oberäknad, erhöll han i arf efter sin far den koja, han bebodde, jemte ett halft dussin pilar och en förträfflig båge. Arfvet var ej stort, men det var tillräckligt för den arbetssamme och ihärdige arftagaren, hvars flit och omtanka ej allenast förskaffade honom ett dagligt, om än torftigt, bröd, utan äfven satte honom i tillfälle att sätta den nästan förfallna kojan i ett skick, beräknadt att vara lika bastant och varaktigt, .som nätt och prydligt. Lutad mot sin båge, satt Karl, tankfull, med handen öfver ögonen, då dörren hastigt öppnades, och en ung man, med helsans rosor på kinderna, sjungande inhoppade. Denne mans öden voro ungefär desamma som