Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1849, sida 1

— — — —— ————— mitt hufvud, ögonblickligen åtföljdt af ett grusoch stenregn, som smattrande slog mig kring öronen... Innan jag hunnit draga andan, fanns ej ett spår af hela hjorden! Ha ha ha! Hvad. tror du var orsaken? Jo; två utposter, placerade bakom ett moras, några famnar öfver mitt gömställe, hade, osedda af mig, observerat min rörelse, och tycktes dröja med sin signal, endast för att göra mig så mycket större förtret. Men ej nog härmed, vid sin hastiga flykt uppspårkade de en hel skur småsten till desert åt mig. Jag ruskade mullen af mig, skrattade rätt hjertligs åt mitt äfventyr och föresatte mig, att sc upp bättre en annan gång. Du är dig alltid lik, kära Mauritz, svarade Karl, som uppstigit och bemödade sig om att synas glad. Af allting hemtar du ämnen till skämt och glidje... Men säg mig uppriktigt, Mauritz! hvad tycker du om min stuga?En blixtsnabb muskelrörelse genomflög den tillfrågades öppna, vackra, fastän solbrända anlete, och en ljusstråle lifvade hastigt de stora, bruna, söderländska ögonen. I sanning, kära Karl, svarade Mauritz, leende, din koja är så prydlig, att man skulle kunna tro den smyckad till en brölloppsfest. Halt, Mauritz! ... Hvad menar! du?ropade Karl, ifrigt, i det hans kind purprades at rodnad. (Forts.)