Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1848, sida 3

I FR A4A 2— 2—4— hd — D a -vO0 dåä vi, enhvar i sin ordning, fingo stödja oss emot väggen — utan att få en bit bröd eller en dryck vatten, rof för de förfärligaste lidanden och uti vi icke under någon förevändning erhöllo tillstånd att lemna vårt fängelse. Jag begriper icke, humakt. dje, oaktadt den skarpa kölden. Men flertalet af mina olyckskamrater kunde numera icke gå, ehuru man sökte tvinga dem dertill med kolfslag och bajonettstötar. ij Krigsrätten, inför hvilken vi fördes, bestod af ett tillstånd, litt att förstå, när jag säger, att Den fjerde dagen kom. Man öppnade dörren, och vi befalldes att gå ut. Jag lydde med gläofficerare, som med tydligt nöje äsägo den usla belägenhet, i hvilken vi befunno oss. Utan att ingå i någon föregående ransakning, förklarade kaptenen, som tycktes presidera i denna ståndrätt, att han ansåg oss alla samtlige för kanaljer, anarkister, kommunister, republikaner, Åc., samt att vi kunde bereda oss på att inom några dagar vara arkebuserade. — Godt! ropade jag utom mig, och hastigt och rusa emot mig. mig? ni en eländig spion! ni skall blifva den förste, som arkebuseras. Jag tviflade icke på, att han sade sannt. bättre är att arkebuseras än vara er fånge. Vi fördes genast tillbaka till vårt fängelse, der man nu för första gången undfägnade oss med kommissbröd och en kruka vatten. Utom detta, förtärde jag intet under hela den tid jag var i de kejserliges händer. På sjette dagen al min fångenskap, fördes jag smidd i bojor, inför den förnämsta krigsrätten. Der igenkände mig en eländig jägarelöjtnant för att hafva kommenderat vid en barrikad på Å gatan. Jag ansäg mig förlorad, men jag nekade till allt. Vi mötte en mängd menniskor på vär väg till högqvarteret. Nägra qvinnor närmade sig mig och kysste mina sjettrade händer; välklädda damer gräto, dä de betraktade mig. Man kastade äfven blommor på mig. Dessa bevis på deltagande fördubblade mitt mod, och jag skulle utan betänkande hafva mött döden i detta ögonblick. Efter min återkomst till Hetzendorff måste jag tillbringa ännu trenne dagar i ett stall bland de kroatiska rödkapporna, hvarje ögonblick i fara att af en eller annan få ett sabelhugg eller en kula. Den tionde dagen fördes jag ut på fältet, för att öfvervara en ryslig afrättning. Jag hade varit der några minuter, när man framförde tolf studenter till större delen sköna ynglingar med fria händer och oförskräckt utseende. De skulle arkebuseras. Framkomna till samma plats, der de skulle dö, gaf man dem hackor och spadar och befallde såg jag den hedervärde presidenten störta upp — Hvad! skrek han ursinnig; vågar ni trotsa — Jag önskar ingenting heldre, svarade jag; dem gräfva sin egen graf!... Och när de vägrade, slog man dem, tvingade man dem med bajonettstötar att lyda. Under dessa sorgliga begrafningsförberedelser, voro officerarne nog låga att tid efter annan se på sina ur och säga: Gån på, mina herrar: J hafven icke mer än en fjerdedels timma... tio minufer... fem minuter qvar... Skynden på med arbetet! Grafvarne voro färdiga. Man ville då binda för ögonen på dessa stolta ynglingar, men de vägrade. När man befallde dem knäfalla, ropade en af dem: Det är ni, eländiga legohjon, det är ni, som borden knäböja för oss! Två minuter derefter lågo dessa tolf barn i grafven. Jag kan icke beskrifva, hvad som föregick inom mig under denna förskräckliga scen. O! om jag, äfven med uppoffring af mitt lif, kunnat rädda dessa tappra ynglingar! Flera skådespel af dylikt slag måste jag öfderö — ru vi undgingo att salla i en fullständig van