gångarne förminskas. Under tre å fyra dagsresor tänker man med särdeles välbehag på jernI vigarne, på hvilka man tillryggalägger dubbelt så stort afstånd på en timma och med den aldra största beqvämlighet. Vägen togs omkring den romantiska Ringsjön, hvilken, såväl som de uråldriga lundarne kring Bosjökloster, nu lågo insvepta i en grå, höstlig dimma. Derifrån kommer man till Billinge, bekant för den af skalden och botanikern Lilja derstides införda, glada blomsgterfest, som der ärligen firas. De derstädes gjorda anläggningarne vittnade både om smak ocl omsorg, såvidt man kunde döma derom vid en så sen årstid; ty höstens vind-tyrann i glädjens gård var kommenoch blomsterparterrernas skönaste prydnader slumrade på tufvans bädd den långa vintersömnen. Under den storm, som rafade den 29:de Nov., erfor jag på färden emellan Hör och Röstånga, att blåsten äfven kan medföra vådor och lifsfaror tör oresande till lands och detta genom följande tilldragelse. Rät som vi, jag och skjutsbonden, åkte i rigtning emot den med regn blandade stormen, hördes ett för: ärligt brakande rätt framför oss och på ungefär ett par bössskotts afständ kastade stormen ett ofantligt träd tvärs öfver vägen. En småsak, som blifvit i 01292 på seldonet, hade kort förut uppehållit oss så pass tid, som kunde åtgå att hinna tika långt stycke. Denna lilla omständighet, mll mild försyns skickelse, tillskrifver jag, vi ej befanno oss i det fallande trädets närhet Då jag nära håll betraktade det stora t t ch observerade den åverkan, dess väldiga nar i fallet gjort på vägen och omgifvande gadesgardar, kunde jag deraf I sluta, att det varit en säker dödsomarmning för hvar och en, som derför blifvit föremål. Om e det ofvannämnda hindret, öfver hvilket jag i min fåvitsko knotade, hade melkalkommit, så hade äfven troligen resan för alltid slutats just på detta ställe, och Handelstidningen hade då haft en korrespondent mindre. Omkring sden fallna storheten, hvars skugga ofta skänkt aren svalka och i hvars väldiga krona näktåtgalar hvarje vår i många menniskoåldrar sjungit sina kärlekssånger, måste vi öfver gärdesgårdar och upplöjda åkrar bana oss en annan väg. Den bekanta boskapssjukan, som isynnerhet farit förfärligt fram på herregårdarne i Söder-Halland och norra delen af Skåne, rasade ännu i slutet af Nov. månad. För att förekomma epidemiens spridande fattade kommunalstyrelserna i Halland det välbetänkta beslut att sätta vakt på alla vägar, som ledde till de smittade ställena. Det låg i denna vakthållning någonting, som erinrade om snapphanarnes tider, då man såg bönderne vid dessa posteringar, som fortsattes natt och dag, på samma gång som det pittnade om de mest kraftiga och ändamålsenliga åtgärder till farsotens hämmande. Jag har glömt berätta, att törbi bemälte vakter fingo ej, vid våe af 10 R:dr B:ko, några boskapskreatur passera! Om allt, som var fä-aktigt, af de utställda posterna anhölls, kan jag dock ej afgöra. Ibland allmogen hörde man ofta yttras den äsigt, att boskapssukan, hvilken företrädesvis härjat på de större epdomarne, vid hvilka ångbrännerier äro anlagde, kommit af den ständiga drankfodringen, hälst nu, då dranken tillkommer af skämd potatis. Jag lemmar denna förmodan i sitt värde, eller rättare, rekommenderar den åt den vetenskapliga undersökning, som farsoten framkallar. Imedlertid är det en antagen och bevisad sats, att beskapens sundhet och trefnad undergräfves genom denna onaturliga föda, hvars egentliga näringsämne man beröfvat densamma. Saken förtjenar att allvarligt behjertas och att fördomsfritt skärskättas på alla sidor, ty tager denna farsot öfverhanden, så står landtmannens redbaraste egendom på spel. Derjemte vore det för framtiden lyckligt, om dylika undersökningar kunde föranleda dertill, att landthushållningen en gång omn att hvila på mera solida och naturenliga grund ar, än nu är fallet, då den företrädesvis rigtas åt den fördersfligaste af alla industrier — bränvisbrinningen. — — sne —