Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1848, sida 1

nia en oredig aning, att han kanske redan förlåtit henne i sitt hjerta. Hon vågade slutligen upplyfta sitt hufvud, ehuru hon ännu icke kunde möta hans blickar, och hon utbröt med en röst, som blef allt säkrare: 0, hvad de hafva bedragit mig! de hafva bedyrat för mig, att det, som de begärde af mig, skulle vara till din fördel. De sade mig (du har sjelf mer än gång sagt mig detsamma, minnes du det, Bastien?) att man skulle gifva dig nåd, om du utlemnade dig till dina domare, att en viss tid vore utsatt derför, att icke mer än en dag återstode af denna, samt att man sedan skulle utbeordra alla provinsens gensdarmer, för att omringa dig i berget; man skulle taga dig förr eller sednare, och då hade du att vänta hvarken nåd eller barmhertighet, sade de; om jag genom en oskyldig list ville hjelpa dem att få dig i deras våld, skulle de säga inför domaren, att du af fri vilja utlemnat dig. Sedan finge du, utan att blifva förföljd, bo här i landet. De nidingarnel sade Bastien. Jag var emellertid icke utan misstroende, jag tyckte, att allt det der var så besynnerligt. Jag kunde icke förmå mig att bedraga dig. Jag gjorde betänkligheter, jag vägrade, när den der herren med stora näsan — herr Robert, som du kallar honom, försäkrade, att jag vore en toka, som ville ditt förderf, och att han, för att straffa