Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1848, sida 1

och de gjorde min af att vilja kasta sig öfver Bastien. llalt, mina herrar! skrek Bastien, skyndande efter sin bössa... Men för tusan! det är löjligt! det är för rasande, fortfor han skrattande; . ären utan vapen, J hafven till sista droppan tömt den vinbutelj, i hvilken det döfvande ämnet fanns, och det oaktadt viljen J vara obeskedliga. Tömt hela den vinbuteljen! stammade en af gendarmerna, ty de voro sådane. Ja, ja, min lille söte exbrigadier, min käre herr Robert, som har så mycket besvär för att återfå edra galoner! ... För tusan! det ser icke ut, som om ni sparat på dropparne, ty edra ögon äro redan krithvita, er tunga är styf, edra läppar skumma... Ha, ha, ha! nu fick ni lång näsa, min herre, ehuru ni redan hade det förut, tillade han, hänsyftande på den mest framstående delen af Roberts ansigte. De båda gendarmerna stodo orörliga: det såg ut, som om de blifvit förstenade. Det narkotiska ämnet började redan verka på deras organer; deras ögonlock blinkade för strålarne från lampan, och en oemotståndlig muskelryckning i deras mungipor blef förebudet till en ofantlig gäspning. Scenen var på en gång löjlig och ryslig. Förrådda! fortfor Bastien; J kallen er förrådda!... Än jag då, om jag hade hoppat i snaI ran?... J förtjenaden ... men en kula genom I I