den ädla syftning, höga tankegång, välvilja för folket och litterära förtjenst, som utan tvifvel många af dem ådagalagt. Socialisternes lära är i allmänhet ett sentimentalt, teoretiskt famlande efter medel att af hjelpa det lidande och det onda, som obestridligen finnes, och hvarvid dess anhängare utan tålamod och utan lugn besinning låta sina egna välvilliga afsigter hänföra sitt förstånd, samt, förvexlande missbruket med bruket, törledas att med enstaka mindre fakta vilja omkullkasta stora sammanhängande principer. Sålunda, utan att vårda sig om en grundlig undersökning om hurudan samhällsställningen skulle blifva, ifall den frihet blefve i allt och rättvisligen tillämpad, hvilken statsekonomien förespråkar, och utan att besinna, att det ej är statsekonomiens frihetsläror, men väl national-ekonomiens tvångsäsigter, som hitintills hafva ledt de styrande och maktegande i staterna, döma de den förstnämnda vetenskapen skyldig till allt det onda, som den sistnämnde har framkallat. De kasta skulden på friheten för det, som tvånget har föranledt. För att bevisa detta, fråga vi: Är det statsekonomien, som har talat för och tillstyrkt alla dessa bakvända och ojemna beskattningsmethoder, som nu nedtrycka, preja och utarma folken? Är det statsekonomien, som har påfunnit tull. accis, konsumtionsskatter, tolag, statslotterier, offentliga spelhus, stämpelafgifter, kronobrännerier, bränvinsskatt, tullbommar, tionden. naturaprestationer, hemmansräntor, servituter, hållskjuts, krigsgärder, som fortfara efter freden, och otaliga andra lika okloka och allmänna välständet skadande afgifter och pålagor? Är det statsekonomien, som lärer, att man skall genom särskild lagstiftning så, framför allt annat, värdera börden och rikedomen, att uteslutande och endast de skola anses värdiga och skickliga att deltaga i samhällets. styrelse? Är det statsekonomien, som tillstyrker och lofordar lysande och kostbara fester och offentliga granlåter utan nytta, stats-, hofoch militär-lyx, lustläger, en förvekligande förfining, frosseri och öfverdrift i lefnadssätt i allmänhet? Är det statsekonomien, som tillstyrker höga tullafgifter på lifsmedel och öfriga nödvändighetsoch handelsartiklar, onaturliga fabriksföretag och tusentals andra misstag och fel, som styrelserna och nationerna begått och begå? Då den sociala vetenskapens anhängare besvarat dessa frågor, så återstår att afgöra, om det rättvisligen öfverklagade samhällstillständet, om det onda, hvarunder folken tvina, sucka och förtvifla, har sin grund i alla dessa och likartade missbruk samt feltag, eller uti det jemförelsevis obetydliga lossande af tvångsbanden, hvilket törst i sednare tider här och der skett, ehuru (märk det noga!) ingenstädes fullkomligt, eller uti full öfverensstämmelse med statsekonomiens läror, egt rum. Är det ej fantastiskt och i högsta grad ovetenskapligt att vilja söka grundorsaken till ett ondt uti förhållanden, som ej finnas till? Ty, fräga vi, hvar finnes den af statsekonomerne med rätta lofordade och prisade friheten, och deni alla afseenden oinskränkta konkurrens, de fordra? Vi veta det ej och socialisterne lika litet. Ingenstädes, vi upprepa det, har man ännu sett, hvad den så kallade voreglerade konkurrensense, friheten, uti ett på rättvisa grundadt samhällstilltillstånd förmår att uträtta. Innan man derför vågar sig att ligga sin hand på friheten, på denna gudomliga rätt, till hvilkens fulla och rättvisa utbildning (och det ej i blott rent politiskt afseende) hela menskligheten och civilisationen uti så många århundraden, ja årtusenden, arbetat. borde