Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1848, sida 3

båda nykomlingarne blefvo likasom förbryllade. Emellertid började Moloss springa tjutande och vädrande omkring dem, och den förskräckta Simonia, som icke kunde få fram ett ord, förloade allt mer och mer besinningen. Sylvio, som med nyfiken blick betraktade de båda miännerna, af hvilka den ene var anmärkningsvärd för sitt eldröda hår och sin långa höknäsa, sökte erinra sig, hvar han förr sett denna figur. Håll dig i styr Moloss! Tei! Kusch! ropade Bastien. Jag ber om ursäkt mina herrar . . ... Den satans besten! Sätten er mina herrar!De satte sig vid nedra ändan af bordet, mellan eldstaden och Simonia. Gören oss den äran att smaka på vår stek; den är mör, kan jag försäkra, den lefde ännu i morse ..... Härmed lade han för dem kött, hvarefter han fyllde deras glas med det röda vin, som stod i flaskan. Vinet är godt! sade en af de främmande. Och haren också, för tusan, tillade den andre, hvars fysionomi uppväckt funderingar hos Silvio. Vid denna fras vexlade de hemliga blickar och ett förstulet leende, som dock icke undföllo Bastien och Sylvio. AÅnnu ett glas, mina herrar, ropade Bastien, vefter J finnen vinet godt.