Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1848, sida 1

HDIOUCLÄXNII ULUIL BUU INU (1110U att framkalla en industri, som hvilar på konstig grund, som blott kan stå med Stöttor och aldrig förmår utom landet och utan tullskydd uthärda utländsk täflan, så är det uppenbarligen origtigt. Det våga ej en gång systemets ifrigaste försvarare att förneka. Vi måste således, i öfverensstämmelse med hvad vi redan, beträffande de produktiva krafterna anfört, antaga, att statens syftemål med skyddssystemet är att framlringa en industri, som slelligen utan skydd skall förmå att uthärda hvarje utländsk täflan, så inom som utom landet. Skulle nu detta mål verkligen vinnas, hvarpå vi utom i högst få fall tvifla, så vore åtminstone så tillvida statens bemödanden försvarade; den hade nått säll mål, och något godt för nationen såsom vederlag för dess uppoffringar vore då skenbart vunnet. Men då en industri genom skyddssystemet framtvingas till en högre ståndpunkt, så medför detta framtvingande äfven hvarjehanda olägenheter för nationen, atom den derigenom mot konsumenterne begångna orättvisan, och vill man opartiskt granska dessa systemets ofördelaktiga sociala verkningar, så behöfves det ej mycken urskiljning för att inse, att det lilla goda, som genom framtvingandet kan framkallas, i högst betydlig mån öfverväges af det mychna onda, som den genom skyddssystemet till en del förorsakade samfundsställningen medför. Med detta myckna onda mena vi proletariatet och pauperismen, hvilka i betydlig grad medelbarligen härleda sig från en genom skyddstull och prohibitioner framtvingad industri. Många, som sysselsatt sig med undersökningar, beträffande tidens nuvarande sociala förhållanden, och som funnit att de samhällets abnormiteter, som så omfattande uttryckas genom orden opauperismo och oproletariato, företrädesvis förekomma i länder och trakter, der fabriksväsendet och industrien i högre måtto utbildat sig, se uti dessa sednare orsaker och i de förra verkningar. En del af dem fördöma fördenskull industrien, fabriker och machiner, och ex annan del konkurrensen. Så lånot gå vi ej. industrien, fabrikerna och machinerna —i sig sjelfva förträffliga ting och nödvändiga medel och redskap för en nations högre intellektuella utdaning —kunnasåsom många andra verldsliga ting missbrukas, och sålunda föranleda mycket ondt, ej derigenom, att detta onda ovilkorligen följer af dem sjelfva, utan från det felaktiga användande, som menniskan af dem gör. Det är obestridligt och allmänt bekant, att nöden och eländet bland vår tids arbetare hafva antagit en helt och hållet annorlunda och mera fasaväckande natur på sådana ställen, der fabriker och industri företrädesvis utvecklat sig, än der, hvarest detta i mindre mån eller alls icke äger rum. Fabriksproletariatet och industripauperismen äro ock allmänneligen på en gång mera hjelplösa och mera moraliskt sjunkna, än andra slag af dessa samhällets utvexter. Den osäkerhet, som vidlåder en högt uppdrifven industri, så i anseende till konkurrensen på verldsmarknaden nationerna emellan, som ock från de mångfaldiga och oberäkneliga tillfälligheter, som verldshandeln sjelf är underkastad, gör arbetarens ställning på sådana orter i hög grad prekär. Möjligheten för arbetaren att framsläpa ett uselt lif för sig och en talrik afföda förökas och förminskas med handelskonjunkturerna, och denna osäkerhet i ekonomiskt hänseende förstör nästan ohjelpligen alla moraliska och familje-band, om ej särdelesegna statsrättsliga förhållanden i landet finnas. Fabriksorternas befolkning blifver på detta sätt sill en del bokstafligen moraliskt förderfvad, och de generationer, som uppvexa i dessa eländets hem, tilltaga alltjemt i laster och råhet. Sådant är hal-lagligan förhållandet arh aa talrika så af