Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1848, sida 1

hvilken i likhet med S:t Simon vill utföra geleralloners arbete, finner sig på den återslåendegdunkla hälften af vägen öfverraskad af ålderdomen och — dör. Det karakteristiska hos S:t Simon är den Napoleonska skarpa fjerrskådande blicken och en alltomfattande sträfvan. Under det att kejsaren fogade rike till rike och eftersträfvade ett verldsherradöme, eröfrade S:t Simon det ena vetenskapsområdet efter det andra och sträfvade efter en universalvetenskap; men då krigets hjelte vid sitt första framträdande faun vägen banad och aldrig hade någon känning af det dagliga lifvets prosaiska, hämmande bekymmer, saknade S:t Simon stundom bröd. Han, som härstammade från Frankrikes stoltaste adel, som genom sin börd var arfvinge till en omätlig rikedom (revolutionen uppslukade både adelskap och förmögenhet) han, som hade uppgjort en plan att eröfra Indien och redan haue fått en fransk-holländsk flotta utrustad dertill, han måste spekulera i papper, idka handel och slutligen lida nöd. Och likväl förlorade han aldrig ur sigte sitt höga mål; liksom Ciesar sam han med den ena handen och höll kommentarierna i den andra. Om det hos en menniska är stort och skönt att vara fattad af en ädel ide, att för densamma upposkra alla lifvets hvardagsförmåner, gladt och outtröttligt gå i dess tjenst, hvarthän den bjuder, och slutligen i sjelfva dödsminuten, liksom i porten till den andra verlden, kunna itillropa sina vänner ett triumfförkunnande ord — så var S:t Simon en stor man, hvilka brister man än i hans verk kan påpeka. En af de satser, som utgått från honom, skall måhända förefalla mången af våra läsare så stötande, att vi tro oss böra förbereda dem på densamma. Har man gitvit akt på, att vårt samfund ännu bär prägel af de tider, då krig, jagt, latija och kärlek voro de enda sysselsättningar, som anstodo en fri man, och då allt arbete verkställdes af trälar? Sätter man istället för ordet fri man: gentleman, och i stället för ordet träl: handtverkar e, så finner man spåret af denna urgamla skillnad. Sällskapsverlden består af gentlemen; det passar sig icke att i den upptaga mannen med de hårda, valkiga händerna, vore han för öfrigt än aldrig så bra och rättskaffens. Man gär hellre med en dum, rik adelsman under armen, än med en intelligent skomakaregesäll. Visserligen har den store, rike handtverkaren eller industri-idkaren vetat att förskaffa sig en plats; men redan af detta steg framåt kan man märka, att tiden sträfvar till något ännu mera, och den sats, som soclalisterne uttala eller redan för ett halft århundrade sedan i detta afseende uttalat, är: Arbete skall vara den enda källan till ära och njulniulg. Detta för samfundet tillbaka till den helleniska tid (hvilken för resten icke saknar sina skönheter) då man på samma gång kunde vara filosof, skräddare och guldsmed, ach då det i lagen var föreskrifvet, att föräldrarne skulle låta barnen lära ett handtverk. Mycket har redan i nyare tider skett för en ädlare utveckling af en dylik samfundsordning: så t. ex. räcka naturvetenskaperna, mathematiken 0. s. v. arbetet handen, och våra teknologer bilda en föreningslänk emellan den högre vetenskapligheten och handtverket. Vidare är det väl machinernas bestämmelse, att en gång befria menniskan från all mekanisk, själlös sysseilsättning, och under det tillstånd, som då kommer att inträda och utveckla sig, torde det icke blifva ansedt för opassande, attt. ex. skalden och skriftställaren tillika är arbetare (liksom landtpresten redan nu är jordbrukare) eller, med andra ord: arbetaren torde då erhålla en sådan uppfostran, att han på samma TR LE