ännu: Arbetet skall på en gång åstadkomma ett allmänt välbefinnande i tillvaron och alla menniskors lika delaktighet derutinnan. Vi vilje försöka att här i korthet något närmare utveckla denna tanke. Hvartill lefva alla dessa menniskor? (frågar socialisten sig sjelf, när han blickar omkring sig i den förflutna eller nuvarande tidens Frankrike) hvilket mål hafva de? De sträfva efter egendom, förmögenhet, rikedom och använda den på ett vildt oregelbundet sätt till njutning. Xågra tillfredsställa blott sina sinnen, andra åter trakta på samma gång äregirigt efter makt och myndighet, ett icke ringa antal älskar sjelfva penningen, glädjes öfver dess blotta egande — girigheten fröjdas öfver alt spegla sig i guldets glans. Hvar finnes deremot någon oegennyttig glädje öfver det sköna? Hvem omhägnar och utbildar talangen blott för det godas skull? Allt har trädt i besillningens och njutningens tjenst. Men denna besittning och denna njutning, som förnuftsenligt borde vara frukten af en gagnelig verksamhet och stå i ett lämpligt förhällande dertill, erhålla några, i följd af den förvända samfundsordningen, utan någon ansträngning, då deremot andra endast hafva ansträngningar och ingen njutning. Somliga befinna sig i den ställning, att de kunna göra allt det goda, de vilja, men de vilja icke göra något; anura åter, som vilja det goda, tvingas att göra det onda. Ingen enda statsförfattning är ensom i stånd att afhjelpa dessa stora missförLe tå RR hallanden. Reformen måste gå djupare; ty en dltatsförsattning, som bygges på ett onaturligt samfundsförhällande, måste bära onaturlighetens prägel, eller störta tillsammans under samfundets skakningar. Om man nu kunde bringa det derhän, att förmögenheten komme att be10 ensamt af arbete; om det menskliga samfundet blefve ordnadt på flitens och broderlighetens grundval, emottoge enhvar ny medlem såsom en broder och gåfve honom de nödvändiga medlen till utvecklande och användande af sina anlag och förmögenheter; då förlorade rikdomen sin nuvarande stora betydenhel: den blefve ett redskap för tillvaron, ett medel till ernåäende af lisvets högre mål, i stället för att den nu utgör sjelfva hufvudändamålet för alla menskliga sträfvanden. När tillträdet till besittning och njutning såinnda blefve naturligt och lätt, då försvunne älven af sig sjelfve alla de laster och brott, som ensamt härflyta från ett otillfredsställt fikande efter egendom; och dessa laster och brott utgöra hos menniskorna flertalet. Rikedomen eller kapitalet är följaktligen en fiende till samfundets lycka; den mäste alltså sätlas ur stand att skada, på så sätt nemligen, att den blir en statens tillhörighet och af staten utdelas åt individerne. ( forts.) UTRIHESN NYHETER. PREUSSEN. Berl. Nachrichten innehåller följande reflexioner, föranledda af tilldragelserna i Wien: Det är ett egendomligt sammanträffande ja torde man säga, en ironi af ödet. att, medan tyska riksförsamlingen, hvilken skall representera hela tyska folket, förkunnar den grunilsatsen, att biost och bart en personal-union får existera emellan fyska och icke-tyska länder, Slarernes vapen utanför Wiens murar på det kraftigaste protestera häremol och österrikiska statsenheten tilltvingar sig erkännande gent emot den tyska. De stora Wienertilldragelse. säsom de gestaltat 8s g genom det gammm ysterrikiska partiets åtgärder, utgöra icke omt ett emot Tysklands enhet och frihet rivta: attentat, utan äro tillika en nationell sÄrCdAAAhelse, hvilket är en omständighet, som kommer oss att förgäta hvarje anHan parlifrtåga. Vi tillbakavisa friheten, om den skulle bringas oss genom främmande vapen, och vi kunna icke fröjda oss öfver ordningen och den offentliga säkerheten. om främ114114— 171444sd4114— mAmi I vv 1011) 4 känna vi en viss blygsel öfver, att cemralmakten ieke uppfyllt de förhoppningar man hyst om henne. Det är icke den politik, som Tyskland kan skänka det obetingade förtroendet att representera ädess interessen i utlandet, och om preussiska regeringen fortfarande förklarar hela sin vapenmakt för riksarme, så har en sådan förklaring blott då betydelse. när den beledsagas af sådana åtgärder, som en sannt folklig tysk politik förestafvar, hvilken ickekhar något annat mål än statens storhet och betydelse genom och för Tyskland. Vi ha gjort anspråk på Preussens hegemoni i Tyskland, emedan vi hoppats och alltjemt hoppas att Preussen på farans dag skall på ett ärofullt sätt afgöra Tysklands öde och sälunda komma sina. belackare på skam. Från denna ståndpunkt försvara vi med så mycket större tillförsigt Preussens fortfarande sjelfständighet, som vi aldrig kunde fatta något rigtigt förtroende för den i Frankfurt insatta centralmakten och dess verksamhet — ett misstroende, som händelserna sedan blott allt för mycket rättfärdigat. Hade väl sformakten Preussen, om den stått i spetsen för Tyskland, kunnat, utan att kompromettera sig inför Europa, vid händelserna i Wien, denna stora tyska fråga, iakttaga en så obegriplig neutralitet, en så verkligen förtviflad? passivitet? Finge Preussen handla sjelfständigt för Tyskland, så såge det sannolikligen ut på ett helt annat sätt med Wien, ty svårligen torde Preussen i tyska angelägenheterne ännu en gång handla i förening med Osterrike. Derföre är älven en ny aderlonde Mars, dit det hjertliga förståndet med Österrike i tyska angelägenheterne ledt, icke mera möjlig för vår monarki. Detta olyckliga förhållande till Österrike har blott tjenat till att göra Preussen opopulärt i Tyskland och förtränga denna makt från den henne tillkommande ställning. Och det är oundvikligt, ty Osterrike får, om det vill förblifva hvad dethittills var, icke vara lyskt; men Preussen måste, om det vill uppfylla sin uppgift, vara tyskt och ingenting annat är tyskt. I denna naturliga motsats är domen fäld öfver hvarje innerligt förhållande emellan Preussen och Osterrike i afseende på Tyskland. Vi åberopa oss så ofta på vår store Fredrik, och då kan väl näppeligen vår sanna uppgift förblifva dunkel för oss. On vi också iakttaga möjligaste största opartiskhet emot Preussen i denna högvigtiga fråga, så få vi likväl icke tillägga det ensamt hela skulden. Den tyska förvirningen i tyska förhållandena är hufvudsakligen förvållad genom det öfriga Tyskland. Vi kunna icke förgäta den till siendtlighet gränsande köld, med hvilken Preussens erbjudna hand emottogs, medan knappt en enda klagan lät sig förnimma öfver Österrikes ljumhet. Det var det bedröfliga arf, som riksförsamlingen hade tillträdt efter förparlamentet, hvars skulder den så till sägandes måste liqvidera. Detta är öfverhufvud den bedröfliga följden af den från all slags verklighet abstraherade ideologiska-santastiska rigtning, som man från början följt i Frankfurt, i det man der fortsarande trodde, att bakom parlamentet redan befunne sig den eniga stora nationen, som dock egemtligen endast sanns till i hoppet. Nu, sedan parlamentet icke mera torde finna något utrymme för sin förkrossander politik, ser det sig småningom stödt på den hos folkstammarne ännu mera än hos regeringarne uppträdande partikularismen, och således måtte åtminstone nu det rätta valet, som mäste ske snart, äfven falla sig mindre svårt för densamma. Efter de sednaste tilldragelserne, som ställa sig gent emot dess vota, torde frågan om dess möjlighet måhända förr, än man tror, komma på tals. Osterrike vill icke vara tyskt, och kan det ej eller, om det vill bevara sin statsenhet: derför är äfven revolutionsstriden i Wien, åtminstone Amedelharliven af ringa influtanda iA 1 MILE ULL Ut jJ1v men äfven det tyska parlamentet, i stället för art saga efter oupphinneliga ideala drömbilder, funnit en inflytelserik betydelse på det verkliga lifvets gebit. DANMARK. ESIHAGdag-förhnundlingar. Med anledning ar ett yttrande i kung Oscars tal. då han förlofvade ständerna, att det var utsigt till en god fred för Norden, tillsporde i mötet den I:ste dennes, herr Brinck-Seidetin utrikesministern, huruvida hau såg isig stånd att bekräfta detta yttrande och derigenom lugna folkets oroliga sinnesstämning. Ministern svarade, att konung Oscar, då han höll detta tal, ej kände till de sednaste förvecklingarne i hertigdömena, och således blott kunde hafva åsyftat den bestämmelse i vapenstilleständsfördraget, som föreskrifver, att fredsunderhandliugarne borde omedelbart öppnas efter fördragets afslutande. Denna föreskrigt hade icke kunnat bringas till verkställighet, enär underhandlin arne blott gällt sjelfva vapenhvilan, som icke kunnat träda i kraft. På en interpellation rörande öarne Als och Ärös ställning, till hvilkas invånare den nya prov. regeringen låtit utgå en uppmaning om underkastelse, svarade ministern, att ingen förändring timat i dessa öars förhållanden och ej eller kunde tima under sakernas nuvarande skick. — Församlingen har kommit till stånd med sitt reglemente, som bestämmer ordninningen af dess förrättningar. Ordinarie val till församlingens funktionärer, som enligt detta reglemente väljas för 4 veckor, ha föregått. Till president valdes Sehouw, till vicepresidenter Clausen och Bruun. — Adressen på throntalet har antagits enhälligt af församlingen. Den innehåller ingenting märkligt undantagandes en opinionsyttring i slesvigska frågan. Skulle det icke lyckas, heter det, att på fredlig väg i denna sak ernå en lösning, sådan som danska folkets ära och väl fordra den, då anser församlingen sig öfvertygad om, att den uttalar hela folkets sinnesstämning, när den uttalar den önskan och det hopp, att konungen måtte uppbjuda alla nationens krafter till kampens förnyande. Sodtu 1114113 Vi hafva i går eftermiddag bekommit dansk post af den 4 och tysk post af den 1 dennes, och i dag på morgonen har kommit oss tillhanda dansk post af den 5 dennes, men Greifswalderposten saknas. Våra danska tidningar innehålla imellertid Hamburger-notiser, som räcka ända till den 3 dennes, och efter dem äro vi i stånd att i korthet meddela följande, till största delen bedrölliga dch nedslående nyheter: i Det fullkomlicaste och råaste krektvälie är etableradt utii det olyekliga Wiem. Kejsarstaden gaf sig den 31 Oktober, kl. 1, 5 eft. m. Windischgrätz sköl tvenne brescber och inträngde genom dem i staden. Aulan, det vill säga studentkorpsen, gaf sig den 1 November. Windischgrätz har rest till Olmiitz till kejsaren. Ungrarne hafva blifvit slagne den 30 Okt: men alla detaljer om förloppet saknas. Dock ser man utaf en af Windischgrätz utfärdad proklamation, alt de ungerska insurgenterne (såsom han kallar dem) blifvit tillbakakastade med betydlig förlust. En liten afdelning af den slagna ungerska armeen berättas hafva retirerat till Senlesien (österrikiska eller preussiska?) Denna afdelning belinner sig i det bedrölligaste skick. Man säger, att den skall sändas tillbaka till ungerska gränsen. En del af Wiens invänare hade gripit till vapen igen och förnyat kampen, då Ungrarne kommo anryckande. Kejsaren väntas i Prag. Berlin hotas måhända af samma öde som Wien. Missnöjet stiger i Preussens hufvudstad med hvarje dag och uttalar sig så väl inom som utom nationalförsamlingen. Pfuelska ministeren är upplöst, och grefve Brandenburg, en knekt af samma skrot anh larna cam WindiochoräitT har arhånff nn