—0.————— — ke 4 å AR I AH ff 4 N I få ÅÅ. Stockholm den 2:dre Nov. 1848. Ålt här nnu råder en viss stiltje efter riksdagsmänens, och med dem Ilelsingarnes. bemförlofande. är naturligt. Nästan det enda söremäet för politicerandet äro nu hämdelserna i IVin, och man afbidar med otålighet hvarje ostdag, som kan medföra underrättelser derfrån. Af den inre politixen hör egentligen katteförenklinesfrågan till dagordningen. Man liskuterar öfver dess behandling, ej blott af kikeis Ständer, utan äfven inom konseljen. Mänga olika omdömen efva sig i detta fall uft, isynnerhet rörande statsrådet Sandströers beteende. Några påstå, att han, då hin pj såg sig tillräckligt understödd af regeringen, bordtresignera. Andra åter anse, att detta så mycket mindre kunnat komma i fraga, som Kongl. Maj:ts: proposition i ämnet afvek ifran Sandströmers förslag, och han sålunda aldrig hade bordt gå in i konseljen. Huru föröfriazt hela denna riksdagsalfär, hvars betydelse troligen blir helt annorlunda, än vederbörande anat, blifvit ledd och tummad, hör till spelet bakom kulisserna, till regeringens mysterier, hvilka en loyal undersåte ej bör yppa. Så mycket kan man dock säga, att statsrådet Sandströmer, Konungen ovetande, försvarade statsutskottets betänkande. Att han såsom enskild person kunnat och bordt göra detta, är naturligt, alldenstund Utskottet, afvikande från den Kongl. propositionen, antagit kommitteens hufvudförslag: alla räntors förvandling i penningar; men då han gjorde det såsom statsråd, förutsattes, att hans åsigter voro öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts och med den öfriga konseljens. Nu var detta dock icke förhållandet, ty Kongl. Maj:t hade aldrig sanktionerat Statsutskottets förslag, hyadan man ock, derest Stånden bifallit saken, fått se uppföras det egna skådespel, att Konungen riiorat sanktionera det, som hans kontrasignerande minister förordat. Derhän kunde man dock ej låta saken komma, enär man ännu någon tid velat sauvera apparencerna, utan det måste oundvikligen drillas så, att något förstärkt Statsutskott ej kom till ständ. Ått denna drillning skedde med van lig skicklighet, behöfver ej sägas. då man känner utgången. Borgareståndet befriade 0ss måhända från en kris, men också från allt hopp om framgång under nuvarande förhållanden. För min del glädjer jag mig öfver den utgång, saken tagit; icke derföre, att jag glädjer mig åt det deraf uppkomna missnöjet i landet och spänningen i sinnena, tvertom, utan derföre, att behofvet af en representationsförändring nu måste ha blifvit oredersliglig. På en förändrad representation beror nemligen, enligt min och otaligt mänga andras åsigt, vårt fäderneslands väl eller ve. Ve oss, om den icke sker innan eländet inom förvaltning, inom kyrka, inom industri och inom fatligbaracker gålt för långt! Det är svårt att säga, hvad som bör göras med det nu hvilande representationsförslaget. Att det är odugligt, derom finnes ej mer än en mening; men många, äfven sannt liberala, anse sig dock böra gå in derpå, för att få bort stånden. Det är dock farligt att göra en koncession i denna anda. För min del tycker jag ej om all daglinga med grundsatser; det, som är rätt, är rätt. och intet annat. Jag måste således beklaga, djupt beklaga, alt Regeringen ej framlagt ett rent förnuftigt och utförbart förslag, närmande oss till Norriges konstitution. Den skulle ha genomdrifvit ett sådant förslag mycket lättare, än det nu hvilande, emedan den haft hela landets ofantliga majoritet med sig. Nu åter är denna majoritet delad, och en olycklig söndring har uppkommit bland de liberale. Troligen kommer derföre förslaget all fulja. och vi stå då ännu en följd af år qvar Ls mn — — — — —