Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1848, sida 2

re tid varit bekant. Han hade icke länge varit der, förrän jukvaktersau kom ned och framförde den sjukes ön kan att tala med M:r Berger. Denne säg frågande på läkaren, hvilken bad honom dröja ett ögonblick, medan han undersökte huruvida hans patient kunde uthärda ett så upprörande samtal, som med sitt lifs rå dare. Knappt hade M:r Lance gått, förr än M:r Berger fitt.de sin hat och skyndade på dörren, och då den förre återvände, var den sednare ännu ej återkommen och hade låtit helsa; att han skulle blisva borta minst ett par tinmar. M:r Lancc gick då tillbaka till sin patient och underrättade honom derom, hvarefter han satte sig vid sängen och inledde ett samtal, under hvilket sköterskan fick gå alt taga sig en 8 unds hvila. Det händer stundom här i lifvet, att menniskar, förut helt och hållet främmande för hvarandra, inom nagra få ögonblick känna sig så bekanta, så förtroliga, som om de umgätts i åratal. Så skedde äfven här. Begge hade pröfvat lifvet i dess mörkaste skifton, till en början varit lyckans stjufbarn, och endast genom ihärdighet och redbarhet besegrat de manga hinder, som upprest sig mot deras strä!vanden. Man skulle tycka, att en vänskap, fostrad på nagra få ögonblick, och grundad endast på likheten i lefnadsomständigheter, vore en fantasibild, alstrad i en hje na, uppfytld af ungdomsdrömmar. Men dömmom ej för hastigt! ej så få bevis finnas för en sådan vänskap. som varat lifvet igenom; och emellan en läkare och hans patient sinnes ett dubbelt samband: sjuklingen ser i läkaren sin räddare till hvilken allt hanhopp hvilar, och läkaren, om kanske mer än presten har oräkneliga tillfällen att erfara det menniskan i allmänhet icke är så förderfvad som man vanligen vill göra henne, och, om han ännu ej grånat i sitt kall, samt derunder, genom vana vid plagor och lidanden af al a slag, blifvit mindre känslig, skall ofta nog hos sina patienter träffa på sympathier, hvilka sedan förblifva oslitliga band dem e