KORRESPONDENS. I Stockholm d. 27:de Okt. 1848. På flyttningsdagen den 24:de Oktober lemnade ändteligen Rikets Stander sin långvariga sjenst, och utvexlade på Rikssalen orlofssedlar med regeringen. Ålt afskedet ej kunde gå för sig utan mycken pomp och ståt, faller af sig sjelft. Sedan vederbörande i storkyrkan åhört gudstjensten, vandrade de genom leder af bajonetter, bildade af de beskedliga IHelsingarne, upp till Rikssalen. För dem, som icke känna denna sal, torde det vara skäl att nämna. att den är belägen i södra deien af slottet midt emot kyrkan, och bildar ett högt ovalformadt rum, prydt med en mängd vackra bildhuggeri-arbeten, föreställande allegoriska figurer af rättvisan, sanningen m. m. I öfra ändan af salen star silfverthronen på en upphöjning och under en hämmel. Till höger om thronen är läktaren för diplomatiska korpsen, bänkar för statsråderna och exellenserna, samt längre bort ridderskapets och adelns bänkar. Till venster om thronen är den kongliga familjens (oberäknadt prinsarnes, hvilka sitta på stolar nära thronen) läktare, samt hoffruntimrets. Längre bort äro bänkarne för de tre ofrälse stånden. Jag tänkte på getternas och fårens placering på domedag, och fann således de härvarande getterna icke afundsvärda. De endast hade horn. Sedan de öfrige stånden intagit sina platser, kommo, företrädde af grannt klädda härolder, ridderskapets och adelus ledamöter, åtföljande Konungen. Jag har hvarken lust eller tålamod att närmare ingå i ceremonielet, hvarmed dessutom publiken blifvit fägnad i alla Stockholms tidningar, äfven de radikala, utan vill blott tillägga, att allting var ganska grannt och troligen en ögonfägnad för mänga af de smärre barnen, som voro ibland åskådarne. Landtmarskalken framträdde och höll ett tal, hvari på öfligt vis, utvecklades ridd. och ad:s trohet mot konungamakten, samt något yttrades om de vapensköldar, som smycka svenska ridderhuset. För öfrigt innehöll salet åtskilligt, som behöfde kommenteras. Äfven de öfriga talmännen afgåfvo sina vördnads-betygelser, af hvilka dock Borgareståndets voro något sötsura. Sedermera hafva de enskildta afskedsuppvaktningarne ägt rum, hvarvid åter en mängd ord vexlats. Talen voro, då man undantager Borgareståndets talmans, temligen betydelselösa, likasom svaren derå. Det fordras åtminstone en särskild skarp-blick, och kännedom om ceremonispråkets betydelse, för att kunna mäta ordens valör, och deraf sluta till den grad af bevågenhet och ynnest, med hvilken hvarje riksstånd blifvit hugnad. Ett faktum måste man dock med smärta anmärka, att i intet af de kongliga svaren Föosterlaudlets angelägenheter blifvit vidrörda, annat än så vida de stå tillsamman med den kungliga personen och samiljen. Troheten mot .iJ och Mitt Hus? i förening med Win ynnest och ralrtilja, äro sådana der kungliga fraser, hvilka gerna kunde få sägas, derest de ej nedsatte den höga personens värde, hvilken troligen blott af ceremonielet funnit sig föranlåten att bibehålla en gammal, förhatlig terminologi. Vi veta, alt kristendomen bjuder menniskan att glömma sig sjelf, att uppoffra sig sjelf för sina bröder, hvaremot sjelfkärlek och egenrättfärdighet äro svåra synder. Det är egoismen, som bragt de europeiska samhällena till deras närvarande upplösning och som skall, om den får utveckla sig, äfven medföra vårt. Månne det då ej vore nyttigt, om den makt, hvars ord utgå öfver hela landet, äfven till formen ville hegagna uttryck, som bättre motsvarade det kärleksfulla, sjelfförsakande sinne, hvilket vi äro ecn I e kung ga a en finna någo! sant, något som är värd. at efterlikna, hrar genom Sjelfsjrlekens princip hos den vinner auktoritet, eller ock å tinner den deri någo: arät., hvarigenom uppkommer ett oqgijllard af regeringens, ej blott handlingar, utan, hvad värre är, motiver. Det vore derför önskligt, — jag säger det med all undersätlig vårdnad — all regeringen, ej blott såsom en laxa för andra, utan äfven såsom en grundsats för sig sjelf, framhölle dessa pligter. utan hvilka intet samhälle kan existera, nemligen: gudsfruktan och fosterlandskärlek, dygd och Sjelslörsakelse. Uti närandet och stärkandet af denna anda ligger en större reform, än i alla fornförändringar. Kan den ej trifvas inom de former, som nu finnas, så måste dessa former lemna rum för bättre. Nå! skatteförenklingsfrågan den föll. Jag anser det, efter min inskränkta åsigt, för den lyckligaste utgång, som saken kunnat få. Man torde neml. nu ändteligen hafva funnit, att med den närvarande representationen ej ens de billigaste, naturligaste reformer stå att genomföra, och man mätte väl i Herrans namn inse, att, utan förändring deri. vårt lands hela utveckling är i fara att strypas. De privilegierade stånden hafva med afgörandet af denna fråga skrifvit dödsdomen öfver sina egna privilegier. Vi lyckönska dem af hjertat, för deras egen skull, dertill, ty det är gifvet, att när vi ropa på allas väl, så ingår deri äfven fåtalets, utan att uppoffras. De fördelar, som några äga, till förfäng för alla, äro för dem sjelfva lika förderfliga som för de förfördelade, och det är derföre vi önska, att de måtte befrias ifrån dessa frestelser till det onda, hvilka bringa flertalet af dem i ett andeligt elände. Emellertid hafva nu riksdagsmännen återvändt hvar och en till sitt, för att under 2:ne år tänka på hvad de gjort och hvad de skola göra. Måtte de begagna denna tid rätt, till ånger, till väckelse, till kraft och beslulsamhet! Mycket kan under denna tid tilldraga sig i verlden; många märkliga exempel deraf hemtas. Måtte landets såväl föregifna, som verkliga representanter deraf hemta nyttiga lärdomar! (ud vill att alla menniskor skola komma till salighetens kunskap? heter det: och det heter vidare: ÅCud låter icke gäcka sig. Må de betänka detta de, som tro att bildning är ett privilegium för några få, emedan de sjelfva tillhöra detta fåtal. Må de betänka, att detta gäckeri bär förfärliga, men rättvisa straff i silt sköte! : Innan jag säger dig farväl, måste jag fästa din uppmärksamhet på hr. v. Hartmansdorffs tal till landtmarskalken, grefve Sparre, hvaribland annat talas om den blygsamhet, som stora anors tyngd åstadkommerhos den, som rätt känner vigten af deras kraf. Jag undrar ej på dessa hr v. II:s ord, då jag påminner mig en Sparre, benämnd ris-kanslern, för sitt nedriga beteende mot fröken Rudensköld. vi erkänna, att sådana anor äro tunga att bära på, men vi skola aldrig lägga förfädrens hvarken meriter eller felpå oskyldiga efterkommande. Vi vilja ej vara nog grymma neml. att tillräkna den närvarande adeln alla de otaliga skulder, som blytungt hvila på deras förfäder: vi vilja förlåta dessa och anhålla blott ödmjukligen, att den närvarande generationen ej ville tillräkna sig felen till förtjenst. Farväl, min bror! Så snart under nuvarande stiltje något uppdyker, som kan vara värdt uppmärksamheten, skall jag ej underlåta att underrätta dig derom. Äpropos! Helsingarne äro qvar, men de hafva ej varit i stånd att uppväcka några oroligheter. TII. ning och underrättelserna från Wien och Ber liu, der händelserna tyckas vida långsammare utveckla sig, än man hade anledning här förmodda, blef man helt angenämt öfverraskad af underrättelsen om meddelandet. af de nya danska grundllnysoch val-lagsförslagen, hvilka framstå såsom nya bevis på hvad folkandan kan uträtta, då den icke undertryckes af egoistiska, skygga och småsinnade regeringar, eller splittrade, sjelfviska och afundsamma ståndseller klass-interessen. Med största belåtenhet läser man denna enkla, till sina husvudbestämmelser i allmänhet välgrundade, i sina detaljer rediga och lämpliga konstitution, som erkänner de principer för statsmakternas Sammansättning och samverkan, hvilka utgjort föremäl för vår tids monarkiskt konstitutionella staters sträfvande, och som, om de än icke kunna sägas lösa alla frihetens och menniskokärlekens vackra uppgifter, dock genom sin, samhällets lugna och lagenliga förbättring beredande kraft måste värdigt bidraga all framföra regeringar och folk till samhällenas stora mål. Att äfven i dessa förslag en och annan sak synes kunnat vera bättre; att t.ex. den dubbla kammarbildningen, ehuru utgående från direkta val af folket, utgör en tillkonstlad, onyttig institution, hvilken t. o. m. genom bestämmelsen att den ena kammarens medlemmar skola underhålla sig sjelfva, kan komma att alltför uteslutande stegra de rikare klassernas inflytande, m. m.; allt detta kan icke förnekas. Men vid jemförelsen med de garantier, vår Regering i sitt afgifna representationsförslag visat sig förunna Svenska folket, såsom utöfvande sin andel i lagstiftningen, och sin i lag erkända urgamla beskattningsrätt, har den hittills enräldiga danska regeringsmakten visat sig stå så långt framom i vördnad för tidsanda, förnuft och fosterlandskänsla, att våra arme slalsman måste både rodna oeh blekna, hoc est: tvingas att bära Dannebrogens färger i sina anleten. De mätte äfven nu stå rätt handsallne, vid betraktandet af de raska steg, som danska regeringen uttagit, för att genom ett sannt ombudsmannaskap låta folkets röst höja sig aäl landets angelägenheter, då de deremot icke unnat svenska folket annat, än en skenbar andel i valen, der folkets allmänna röst undertryckes af maktens och rikedomens interessen. Hvad skola de väl nu göra? Skola de söka att genomdrifva ett förslag, hvars antagande skulle, så alt säga, förlöjliga svenska namnet i hela det upplysta, frigjorda Europa? Skola de uppgifva det, och med detsamma erkänna, att de icke under ostördt lugn och folkets sparda krafter mäktat lyfta sig ens till den grad af storsinthet och statsmanna-vishet, som Danmarks statsmän ådagalagt midt under landets öfverhängande faror och folkets nedtryckande uppoffringar? Månne de skola ens inse sin pligt, att på fäderneslandets altare offra sina fratser och inkonsequenser, samt skynda all öppet erkänna nödvändigheten af kraftfulla åtgärder för vinnande af en reform, som hvarje dag göres allt mer behöslig för Sverige, och som derföre icke nog beslutsamt och uppriktigt kan påskyndas. I sådant fallha de icke mänga ögonblick att förlora. En urtima riksdag — ett öppet erkännande af det hvilande förslagets brister — ett nytt förslag, i sann folklig anda: se der det enda, som kan rädda oss ur olyckan af den förtrytelse och ovilja, som eljest måste uppväckas hos svenska nationen, att se sig förbigången i tidsenlig samhällsförbättring af sina danska bröder, sedan folket röst så länge och så tåligt påkallat, att åtminstone föras fram till den politiska ståndpunkt, som det redan sedan 35 år med oss förenade norrska folket lyckligt uppnått. ch Lå. —