mellan. Så var händelsen med M:r Lance och hans patient; innan ko t voro de som gamla vänner, och hade fattat en orubblig tillgifvenhet för hvarandra. Andra patienter påkallade nu M:r Lancees vård och han afläg-nade sig, med löfte att återkomma på eftermiddagen. På värdshuset the Crown var samma aston serdeles lisligt. Flera fartyg från skiljda länder I de genom en gynn nde vind, som efterträdt agra dagars stiltje, under dagens lopp sammanträffat i hamnen, och vid aftonens inbrytanie hade en mängd sjömän st ömmat til staden, tör att luss på sina kassor, och låta sina sammansparda manadspenningar begynna en ny pilgrimsfärd. Glädje och munterhet uppfyllde källarrummen i nys-nämnde värdshus och -anska få voro de som ej på Bacchi och Momi altaren framburo sina offer. Visserligen syntes en och annan, s m ej livades af de glädtiga ljuden; någon hvar. tankar kanske hvilade hos en allägsen älskling, eller sm grämde sig sver lidna förluster, sörjde en bortgången vän, grubblade öfver en dunkel och oviss framtid, eller någon hos hrilken samvetsqval eller mätth t på njutningar jagat all g ädje sin kos; korteligen: en liten verld var denna a ton samlad på the Crown. I ett hörn af ett bland de inre rummen satt en ung man tyst och sluten, tilltalande ingen, och ej heller besvä ad af andras nyfikna plad er; i hans adla drag målades en djup smärta och ofta sag han åt dörren liksom väntade han nagon, I nge möties dock hans öga endast af främmande blickar. Plötsligt purprades hans kinder, en äldre man med väderbitna drag stod ramfär honom, och med en för Enge smännen främmande lilliahet ljöd från båda orden: Herrmas! Morbror! och de lago i hvarandras armar Men hastigt ryckte sig Herrman urmorprodrens famn och sade: Ja, min morbroder! Herrman Berger, som ansågs för den förlorade souen och som nu i 15 års tid af dig blifvit ansedd för den äterfunne, som i 15 änga år spela en hycklares röle och bedragit min andre far! Men låtom oss gå in i ett enskildt rum; tiden är nu inne att lyfta täckelset för dig, begagna sedan upptäckten efter godtfinnande! Såsom s agen af åskan stod den redlige Elias Jensen midt framför sin, systerson, och lät ig mekaniskt föras af honom in i ett annat rum. Inkomne dis förde Herrman sin morbroder till en stol, ställde sig midt emot honom och sade: Betrakta noga den brottsling, som står framtör eder! Länge har jag trott mig kunna glömma milt brott, Jag trodde att tiden, som säges läka alla sär, skulle gjuta balsam afven i mitt, men jag märker na, att den beprisade undergöraren är en dålig läkare för samvetssären. Men, i Herrans namn! tala då så att jag kan sörstå dig. Du kommer mig, gamle sjögast, att darra s m en rädd hare.. Nå, nå! det skall bli tydligt nog. jag följde er till Engtand ni Edvard? Ja den stackars gossen hans hastiga försvinnande ligger ännu ofta för mina tankar, men mangen rask sjöman har gatt samma väg som han — dock gjorde det mig mycket ondt om honom. Ha! Ni anar aaganu intet; jag trodde likväl, att det skulle uppgå ett förskräckligt ljus för er. — Nå väl da: Det var jag, som, afundsjuk öfver hans fö reträde framför mig i edert hjer a, röjde honom ur vägen. Jag hatade honom ända till raseri, ty alltid frams ällde ni honom som ett mönster, hvarefter jag burde rätta mig; alltid emottog lilla Nanny hans tjenster med ett smäleende, då hon deremot alltid vände sig bort, när jag nalkades; alltid var han besättningens gunstling: alltid bestraffades jag hårdt af er för ringaste pojkstreck emot honom. Allt detta förbittrade min själ, och en svartalf. hämndens förfärliga demon, hviskade i mitt öra: Du kan hämy Minns ni då för 15 år sedan? Minns nas på din morbror, du ser huru högt han älskar denne pojke, fögeställ dig huru han skulle sakna honom: passa på ett lägligt tillfälle, skaffa honom öfver bord, och du har hämnat dig dubbelt. Ack! detta tillfälle erbjöd sig allt för snart, jag lydde gesandten från afgrumlens furste och — — 0 Gud! jag har sedan den tiden lidit afgrundens qval. — Hala mig nu! Fördöm mig! jag har ej rättighet att vänta annat. — — Ni tiger? — Jag är då utstött ur edert hjerta! — Men ännu tror jag på Guds barmhertighet, och nu. mer än någonsin; och ni skall också en gång förlåta mig! Herrman! tala ej så. Jag förlåta — ja, förlåta — mig sjelf. Rysligt är hvad jag nu hört, men min oförståndiga systers estergifvenhet för dina barnanycker, och mitt ännu oförnuftigare sätt att behandla dig efter en sådan uppfostran äro enda orsaken till ela denna olycka. Din moders stoft hvilar nu i grafven, och jag tror att hennes saliga anda i högre rymder ej lider af några hågkomster eller något medvetande af detta pröfvoland, ty ack; hurudan skulle då saligheten vara, om man ständigt skulle ängslas öfver här qvarlemnade ålsklingars felsteg och brott? Men jag — Ack Herrman! äterseendets stund blef för mig en bitter njutning. Den härdade sjömannen ntbrast i gråt. Han trodde sig under de få dagarne hafva behandlat sin systersson rätt, och kände till och med tilfredsställelse öfver att så väl hafva lyckats, och nu — vaknade han ur sin dröm, ansåg sig sjelf hafva varit ett verktyg i asgrundens hand för att störta He:rman. Denne, förskräckt öfver morbrodrens sörtvislan, lutade sig mot hans bröst, torkade tararne ur hans ögon och sade: Sörj icke min gode morbror! Jag sade ju nyss, att jag nu mer än någonsin hoppas på Guds barmhertighet; Edvard lefver! (Fortsättes).