den, men ock med budskapet om den, som man hoppas, varaktigt lagda grunden för sredens äterställande i Norden. . h. Mits vistberäknade och med det mestupposlrande tålamod vidtagna atgärder äro af de stridande och af andra makter tacksamt erkände, De äro det älven i främsta rummet af det folk, hvars anseende och sympathier E. K. M:t häldat. Föreningsbandet mellan de Skandinaviska folken, som fait tillfälle att bättre lära känna och värdera hvarandra, är ock i sann och den enda önskvärda betydelsen fastare tillknutet. Borgare-Stämdet, hvars medlemmars och kommittenters näringsyrken icke kunnat undgå att röna verkningarne af det störda srelslagnet, har således en särskild anledning att för L. hk. VN:t nedlägga tacksamhetens oskryunade gard, Flere samhällsvigtiga frågor, i asseende hvarå E. K. M:t gjort Nådiga framställningar till R. St, och i srämsta rummen de om en eller tidsförhållanderne förändrad stralllag och om lörenkling uti det på Svenska allmänheten tungt hvilande skatteväsendet, halva dels icke kunnat. ernå slutlig behandling och dels för denna gång fallit; men Borgare-Standet, som bufvudsakligen understödt I k. Mils ädiga ådigter, vågar dock hopppas. att desse jeulte flere andra önskvärda förbättringar i vårt samhällsskick skola, i följd af den redan uttalade kouungsliga viljan, göra sig gällande i den mån, sadant med nationens väl bames förenligt. Till framgång i dessa och andra vigtiga irågor, som alse det allmännas väl, i hänseende hvartill det enskilla tycket, ja till och med ölvertygelsen och det enskilla intresset omsider måste vika för mängdens billiga anspråk, nedkallar Borgare-Standet ålfver BE. oh. V:t den llögstes bistand och välsignelse, och vagar Standet, som tpprigtigt och varmt anropar Pörsynens mäktiga beskydd öfver E. k. N:ts person och för Dess höga Familj, underdänigst anhålla, alt fortfarande sa vara inneslutet uti E. K. Mus höga ynnest och bevagenhet. Ofvananförde tal är alffattadt i en på en gång sjelfständig, vördnadsfull och aktnings12— no AN efijii. ..T-m tiden underlätta och befordra utförandet af de fredliga värs. som bereda samhällets utveckling och förkofran till medborgares trefnad, lycka och förnöjsamhet. Bonde-Ständet utbedjer sig underdånigst, att i b. h. Mts fortfarande Nåd och hulda omvärdnad få vara inneslutet. Skulle väl någon kunna tro, att samma Hans Jansson, som vid 1840 —41 årens riksdag uppmanade sina ståndsbröder att icke för lita sig på furstar , åtta år derefter, i ett å Bondeståndets vägnar hållet tal till Konungen, ej skulle hafva något annat, än grannläfer och smicker, att säga honom? Om bemålte tal varit hållet på befallning, kunde det ej gerna hafva varit mera ödmjukt och krypande. Det ena ordet liksom bugar sig för det andra och alla buga sig inför den, hvars höga egenskaper utgöra föremälet för deras oiuskränkta beundran och slafviska undergifvenhet. Icke en enda om kraft, sjelfständighet och mod viutnande tanke kan i hela talet uppletas; icke ett enda yttrande af Ståndets obelåtenhet med resultaterne af den långa, för landet kostsamma riksdagen finnes deri. Bara snömos från början fill slut, utan must och kärna. Icke hade vi, det tillstå vi upprigtigt, väntat af Hans Jansson få höra sanningens språk uttalas lika varmt och oförställdt 22, som 1540; men att skillnaden skulle blifva så himmelsvid, det hade vi aldrig kunnat förestalla oss. Om Ilans Janssons individuella känslor och öfvertygelse hade bjudit honom, att till H. åt, vid ett annat tillfälle, hälla ett tal af den syftining och den anda, som det ifrågavarande, så hade vi deremot icke haft något att anmärka: men att efter en riksdag, sädan som den sistförslutna, å svenska Bondeståndets vägnar, hålla ett sådant tal, det kan aldrig ursäktas ur någon annan synpunkt, än den, att bemalte Stånd velat spara honom förödmjukelsen och obehaget att i talet yttra något annat, än det, som stod i öfverensstämmelse med hans under det förflutna riksmötet ådagaladga handlingar. — — ————— 4 me D mn OA PRO kunde utrönas på annat sätt, än genom a gå tillbaka till en förfluten tid. Ordförande genomgick derefter ätskilliga af de tal, so Brie n vid olika tillfällen hållit, äfvensom ( handlingar, han hade utfört — allt i ändam alt undersöka deras förbindelse med den ifr gavarande högmålssaken samt för att utrö! hvilken bevisningskraft, som kunde tillerkä nas desamme. lsynnerhet uppehöll han 5 länge vid den frågan, huruvida vittnet Dobbi som tycktes hafva spelat en spions roll, ku de anses för ett aktningsvärdt vitine, hvill han öfverlemnade åt juryn att afgöra. — ÅA denstund tiden var längt framskriden, afbi ordföranden sin redogörelse för arten och tk skaffenheten af mälet samt uppsköt fortsä ningen af densamma till nästpåföhande då Ener att detta blifvit tillkännagifvet, öfvera! ardades juryn i sina vanliga Devakares, f. konstablers värd. Lördagen den 7:de Oktober sammanträd ånyo domstolen. Ordföranden fortsatte : granskning af de asflagda viunesmalen och i vecklade med mycken styrka och klarhet ot heten mellan OBriens handlingar före och ( ter användandet af den beväpnade makte Innan konflikten mellan honom och or ningens upprätthällare hade inträffat, kun det ju icke vara fråga om, alt den anklaga för sin personliga säkerhets skull bade hb gagnat de medel, som han sedermera gjor bruk af. berest juryn sålunda funne, atta naturlig och nödvändig förbindelse egde r. mellan den anklagades handlingar före o efter nämnde konslikt, så kunde naturligt: de räsonnemanger, som den anklagades sa förare hade anställt rörande sin klients sje försvar icke antagas såsom giltige; men c tillkomme juryn att afgöra, huruvida verklig en så beskaffad förbindelse hade egt rum ler icke. — Just under det att Rättens ordå rande höll på att granska de af de olika ke stablerne aflagda vittnesmål, beträffande sa manstötningen mellan dem och den anklaga: anhöll W hiteside, att Rätten, som vanligt en kort stund på dagen pläg gade afbryta S session, måtte göra det nu, emedan han ästu — Å 2 2. CHg .