— a—a—ä— ———76 Talen på Rikssalen, med några till dem hörande anmiirkningar. ER. Herr Erkehiskopens. Stormäktigste., allernadigste konung! Intör Eder hongliga Majestäts thron nedlägger Presteständet, efter det slutade riksmötet, sin underdaniga afskedshelsning. åltför många och vigtiga voro öfverlägghingsänmena, för att alla skulle kunnat bringas till tullbordan, ehuru dem egnats sorgsälligt arbete. Efter hand skola dock de verkliga sörbättringarne inträda och göra sig gällande, sedan det rotlösa rönt vindfällets ode. Det är eget nog, att Hr erkebiskopen anser de ämnen, som under riksdagen till öfverläggning förekommit, varit alltför vigtiga för att kunna bringas till fullbordan. Vanligtvis har man annars antagit såsom grundsats, att af ju större vigt ett ämne är, desto förr bör man söka att få detsamma utredt och afgjordt. Det var icke första gången som en del af de vigtiga ämnena kommo under behandling. Flere af dem hade gått i arf från riksdag till riksdag, och dock förblefvo de äfven vid den nyss slutade ousgjorde. Och hvems är skulden? Till en ej obetydlig del just del stånds, hvars talan Hr erkebiskopen fått sig uppdraget att inför konungathronen föra. När skola de af Hr erkebiskopen s. k. verkliga förbättringarne inträda? — Då det rotlösa rönt vindfällets öde, svarar H. högvördighet. Och hvilket är detta rotlösa? Månne adelns stamträd, dess och presterskapets företrädesrättigheter, de gamla ståndsoch klass-skillnaderna, de föråldrade och tidsvidriga institutionerna i stat och kyrka, 0. s. v. Har della varit Hr erkebiskopens mening, så måste tiden för införandet af förbättringarne vara hardt när. Har det åter icke varit hans mening, så torde likafullt millioner andra hysa densamma, och äfven då kan förbättringarnes tid icke vara synnerligen aflägsen. Det behöfves blott en storm, kraftig och uthällande som den, hvilken vid islossningen plägar uppröra Vesterhafvets böljor, för att göra allt det der rotlösa till vindfälle. Mätte den snart blåsa upp! Svep blott då den bestjernade sidenkoftanen väl omkring sig, Hr erkebiskop! Stormen är ingen bofman. Fattar den en gång tag i kåpan eller biskopsmössan, så vet allena Gud hvart de af den kunna föras. Man har under revolutionernas orkaner sett blodiga, af krutrök nedsvärtade gatpojkar hölja sig i den kungliga purpurn. Bättre än den är väl icke ett stycke sldentyg, som fladdrar kring en prelats skullror, nedtyngdes det än af sådana smycken som krachanen och serafimerkedjan. De skakningar, hvilka omhvälft en del af vår verldsdels statsbyggnader, hafva, Gudi lof! icke hunnit till oss. Genom Försynens nåd, kder Kongliga Majestäts vishet och svenska folkets lugna allvar hoppas vi, att de älven sramgent skola uteblilva. Äfven vi vilja ej blott hoppas, utan äfven önska det, så vida det rotlösa på något annat sätt kan komma att röna vindfällets öude. Då en granne blifvit orättvist anfallen och Nordens trygghet älventyrades, hastade Eder Kongliga Majestät ädelmodigt och med brödrafolkens instämmande känslor att sörhjelya den förorättade till sina besitiningars bibehållande. Ehuru omgifven af en skön, modfull och stridslysten här, valde dock E. K. M:t visligen bemedlingens utvägar. Beundransvärdt är det jsemamod, som athärdat städse nya sörvecklingars lösning och fört en ädel alsigt till ett önskadt mål. Sällan har ock en konung ätervändt till sin hufvudstad hjertligare välkomnad. än då b. K. M:t här nyligen landsteg och åter omgass al sitt trogna folks lyckönskningar. Det är nästan obegripligt, huru en vid parlamentariska förhandlingar och tal så van man, som Ilr erkeb skopen, kunnat på så få rader begå trenne grofva fel, ej blott sprakets anda, utan äfven mot den mening, han sjelf velat uttrycka. Först och främst har Hr erkebiskopen kallat Konung Oscars beteende i den dansk-tyska tvistefrågan dädelmodigt — ett predikat, som aldrig enligt språkbruket kan tilläggas detsamma. Man kan ädelmodigt förlåta en ovän; man kan ädelmodigt skänka en öfvervunnen fiende lifvet eller friheten; man kan ädelmodigt draga försorg om eu hädangången oväns i knappa omständigheter efterlemnade enka och barn: men den handling, man utöfvar, då man ilar en i fara stadd vär till hjelp, kan aldrig kallas ädelmodig, allraminst kan den erhålla denna benämning, när den utöfvas konungar och nationer emellan. Den är då, om man så vill, högsinnad, ridderlig; men aldrig ådelmoddig. Vidare har Hr erkebiskopen kallat det Åjemnmod beuudransvärdt, hvilket U0härdaf städse nya förvecklingars lösning. Men att jemnmodet uthärdat sjelfra lösningen kunna vi allsicke finna något beundransvärdt uti; ty det var ju just den, som Konung Oscar väntade på. Också är det väl meningen, att Hr erkebiskopen velat uttrycka sin beundran öfver det lugn, med hvilket Konungen ledt förhandlingarne och afbidat lösningen af de sig alltmer invecklande politiska förhållandena; men detta har H. H. gjort på ett sätt, som vi icke vilja råda någon att taga till mönster, icke ens i ett svenskt stilprof vid studentexamen. emedan det ganska lätt i följd deraf kunde inträffa en kuggning, hvilken åter å sin sida kunde hafva en hel hop olägenheter med i släptåg. Slutligen har Hr erkebiskopen yttrat, att en Konung sällan ätervändt till sin hufvudstad mera hjertligt välkomnad, än då Konung Oscar nyligen landsteg i Stockholm voch åter omgass af sitt trogna folks lyckönskningar. Det finnes trenne origtigheter i denna med cursivstil anförda tirad: 1) är det begagnade uttrycket åter omgifras af lyckönskningaricke rätt och språkenligt valdt; 2) antyder det, att I. M:t icke på någon tid varit vomgifven af sitt trogna folks lyckönskningar. och 3, om man åt bemälte uttryck vill gifva-en större utsträckning i tid och rum, kan det tydas a) som om befolkningen i Skåne, der H. M:t under sin frånvaro från hufvudstaden uppehållit sig, icke vore Svensk; 6) som om Stockhohus befolkning utgjorde svenska nationen. eller c) åtminstone den trogna delen af densamma. Det är visst möjligt, att en eller annan torde finnas, som kan tycka dessa anmärkningar vara småaktiga, ja tillochmed rent af kitsliga; men dem, som möjligtvis kunde vara af denna mening, bedje vi besinna 1) att de båda punkter, hvilka våra anmärkningar gälla, icke i Postoch Inrikes-tidningar upptaga större utTymme än ålla rader, 2) att dessa åtta rader äro till finnandes i ett tal, hållet till Sveriges Konung vid ett så vigtigt och högtidligt tillfälle som det, då H. M:t hemförlofvade Rikets Ständer; 3) att författaren af detta tal har såsom representant för sitt ständ bevistat flere riksdagar; 4) att han i många år varit lärare vid ett högre läroverk; 5) att han likaledes i många år varit ephorus för ett helt stifts samtlige undervisningsanstalter; 6) att han än i denna stund är prokansler för rikets äldsta och mest besökta högskola, och 7) att han är Sveriges rikes erkebiskop, alltså innehar den högsta värdigheten inom sitt stånd och det högsta andliga embete inom fäderneslandet, samt följaktligen i mer än ett hänseende är den svenska bildningens förste representant. Af honom har man alltså full rätt att fordra, ej blott att han skall ckrifva ct ngHa. S rent och felfritt, utan äfven att han skall uttrycka sig klart och bestämdt. Kan icke han göra det, hvilken rätt har man då att fordra det af andra, honom i samhällsställningen djupt underordnade personer? .... Arets skördar halva varit ymniga ialla landsändar, och bergningen, ehuru försvårad, dock lyckats, Om än en jordens frukt ilerestädes skadats, är väl bristen (2) icke art befera. Den härjande sarsot. som nu hemsöker så många länder, har från vårt uteblifvit. Mångfaldiga äro således våra glädjeämnen, för hvilka lofvet hör uppstiga till den Allgode. Om tidens händelser bekräfta, att ssynd är folkens förderf, blisve vår ersarenhet. att rätifärdighet upphöjer ett folk. WVWevill gange vår konung framför oss och Gud främst. Åt i l. k. Mits nådiga ynnest tå bibehållas, anhåller Presteständet underdånigst. Hvad Hr erkebiskopens tal i dess helhet vidkommer, så måste rättvist erkännas. att hans högvördighet betydligt nedstämt de toner. som han år 1844 i sitt helsningstal till Konung Oscar, vid riksdagens öppnande, anslog. Orsakerna dertill? — Ja dem känner bäst han och Konungen .... Rorgare-Stämdets Talmans :; Stormäktigste, Allernådioste Konung! Bikets Ständers andra sammanträde ef er E. K. M:ts uppstigande på thronen är med denna dag sulländadt, och k. St. hafva nu att inför thronen framföra deras underdämga vördnad och tacksamhet, jemte välönskningar lör E. h. M:t och Dess höga Familj, en gärd af undersällig tillgifvenhet och trohet, dernii Borgare-Ständet, uppsattande den gruudlagsenliga och sköna handlingens betydelse, lilligt deltager. Detta Riksmöte, som, Borgare-Ständet förklarar det öppet, liknar sina föregångare uti, att ej hafva i allo medfört de följder, det allmänna bästa kräft och förväntat, har dock icke varit utan betydelse och skall icke blifva utan inflytande på framtiden. Under slere RIksmåten hafva RB. St., på grund af den allmänna ölvertygelsen om olämpligheten al representationens syrdelning och Sammansätthing, arbetat på mer och mindre genomgripande förbättringar deruti, men utan sramgang. en naturlig följd af sjelfva syrdelningen och Sammansättningen. EE. K. M:t har under kiksdagens lopp, inseende och erkännande nödvändigheten af den högt påkallade förändringen, tagit denna Svenska folkets lifsfråga i Sin hand genom ösverlemnande af Radigt förslag till ny kiksdagsordning och Regeringsform, hvilka nu hvila till grandlagsenlig behandling vid nästa Riksdag. Utan att tillåta sig något, nu icke eller påkalladt. omdöme ölver de Nådiga förslagen, hvilkas mogna öfvervägande säkert icke underlätes af det folk, de så nära röra och på hvars framtid de äro ämnade att inverka, anser Borgare-Standet det för en kär pligt att hembära E. K. Mit sin djupa undersätliga vördnad och tacksambet för det tagna initiativet, som tvifvelsutan skall befordra frågans snarare lösning. Under den allmänna folkrörelse, som detta betydelsefulla år genomgått och ännn torttar i de flesta Europeiska stater, hotades ett grannsolk, för hvilket det Svenska hyser stamförvandtskapens illlgifvenhet, af krigets förödelser och mkränktningslastan. Nordens anseende och säkerhet voro i fara att uppollras, och historiens blad skola i en framtid säkert utveckla, att Sveriges ära och trygghet äfven hotades af denna rörelse mot grannfolket. E. K. M:t, stödd på Svenska folkets och dess ombuds bifall, trädde med lugn beslutsamhet mellan de stridande samt återvände efter flere mb — B222 I