F7AMIMIIIOD (0 Lal (11 dlidttauv I vil pa TU gång sjeifständig, vördnadsfull och aktningsbjudande anda. Det är det bästa i denna väg, vi kunna erinra oss någonsin hafva läst. Stora och vigtiga sanningar hafva, utan att sära, deri blifvit uttalade. Öfver hela dess innehall hvilar ett lugn, ett allvar, en värdighet, som, vid jemförelsen med de andra talen, just för kontrastens skull gör ett så mycket djupare och angenämare intryck. Det hedrar bade talaren och det stånd, å hvars vägnar han framförde detsamma till konungathronen. Gifve Gud, att vi kunde uttala ett lika gynnande omdöme om det tal, som nu i ordniugen följer; men, thy värr, är icke detta förhållandet. i IV. HBondestandets Talemans, Stormägtigste, VUlernadigste konung! rän det tempek der Bonde-Ständet med de ösrige Riks-Ttanden framburit till en mild Försyn hjertliga tackosler för Dess nådiga beskydd och hägn om ett älskadt fosterland, uppträder nu samma Stand i denna helgedom, vördnadsbjudande genom de minnen af tramtarne konungars och Foikumbuds möten, som den bevarar, för att der, älven denna gang, intör en älskad konungs thran med okonstlade ord, men med den oskrymtade hjertats värma, som Svenska Allmogen alltid hyst och hyser lsör sin Konung, betyga sin mnderdåniga vördnad och tacksamhet och med öflig afskedshelening besegla slutet af detta Riksmöte. Ä Vid Riksdagens början uttalade Bonde-Standet i underdänighet sin tilltredsställelse ötver den höga vishet, varma nitälskan och oatbrutna verksamhet, hvarmed E. K. M:t omfattat, ordnat och ledt sosterlandets avzelägenheter; och Standet gör sig en säker förhoppning att, under en lång sramtid, söramedas till upprepande af samma uttryck. Vigtiga tilluäragelser med deras ännu uberäkneliga följder ligga emellan nämnde, så löga skiljda, tidhyunkter. Med vaksam blick har E. Kb följt gangen al dessa verludshändeiser fsch, ölvertygadt om L. K. Mits vishet, har Sven; lket, alfid ömt om sin ära och än ytterliivadt af E. k. N:tis nitälskan derför, ig reulUhoget, att, i sin mån, gilva stöd at de upphöjda och ädla äsigter, vilka i. Å. M:t verkat och hvilkas sramskall öka glansen at den ära, som på llistoriens blad omgifver det Svenska namuet. I denna samverkan emellan Konung och Folk ligger för hoppet en djupare och ännu kärare betydelse. Den är ett uttryck af förtroendet emellan de särskilta Statsmakterna, ett förtroende, som, en gång uppkommet, ej skall upphöra med slutet af en hotande fara. utan i fram— — 2 — 2 0 2 — — ————— 4 SAI möth OQOHRöens FIägmötlSDPTOCCLSS. II Den berömde advokaten var alldeles utmattad, när han åter intog sitt säte. Mot slutet af talet fällde den anklagade tårar, och mänga, hvilka annars länge varit vana vid de mest hjertskakande scener, som förekomma vid brottmålsdomstolarne. kunde icke undertrycka sin djupa sinnesrörelse. Ilärpå följde förhöret med den anklagades vittnen, hvarefter en annan försvarare och sakförare, Fitzgerald, talade för honom. På detta försvarstal svarade sollicitor-general å kronans vägnar. Dowstolens ordförande, lord Blackburn, afgaf derefter en species facti af målet. Etter alt hafva erinrat juryn om nödvändigheten af en lugn, passionsfri och samvetsgrann pröfning af saken, och om att ej fästa afseende på något annat, än de bevis, som förekommit under behandlingen af målet, öfvergick han till en tolkning af lagen rörande högförräderi. Tillika fillkännagaf han, att den sjette anklagelsepunkten, beträffande ett af O Brien tillämnadt anfall på drottningens lif, hade från kronans sida blifvit återkallad och annullerad. De fem första punkterna, i hvilka OBrien anklagades för att hafva velat åstadkomma ett krig emot kronan, kunde antagas såsom styrkta, om man utginge från den synpunkt, alt han stiftat ett uppror eller en förening med väpnad makt, hvilken, huru illa än planen för öfrigt blifvit utförd, hade haft till syftemål att åstadkomma en omstörtning af gällande lagar och författningar, för att söndra de förenade konungarikena i tvenne särskilta stater. Åntoge man åter, såsom den anklagades sakförare hade sökt göra troligt. att OBrien med den af honom samlade väpnade styrka blott haft för afsigt att skydda sin egen och deras personer, med hviika han stod i förbindelse; så kunde han icke dömas skyliig till högförräderi, utan måste frikännas. Vore det åter en förening af sjelfförsvar jemte sträfvande att ernå ett eller annat allmänt syftemål; så söljde af sig sjelft, att förräderi var med i spelet. Juryn hade att pröfva och afgöra det, som kunde anses hafva blifvit bevisadt. I en sak, sådan den ifrågavarande, fordrades såsom sullgiltigt bevis minst tvenne vittnen. Mot giltigheten af krono-åklagarens bevisningsgrunder kunde ingen anmärkning göras derföre, att han, för att ådagalägga den anklagades syftemåi. gått tillbaka till en tidigare period af hans lif, alldenstund många förbrytelser just hade blifvit förbrytelser i följd af syvflemålet. och detta esomoftast icke CU KULL Ö t1u pa Ud-til session, måtte göra det nu, emedan han ästun. dade ett samtal med krono-åklagaren. Så vä denne som Rätten biföll denna hans begäran. Resultatet af detta santal blef, atv man (hvilket måste anses såsom en särdeles ynnest) beviljade, det den anklagade, midt under domarens granskning af målet, ånyo fick låta höra vittnet Dobbin samt Såsom motviune en ung man, vid namn Dalton. Det af denne sistnämnde aflagda vittnesmal bidrog uti icke ringa grad att förringa Dobbins trovärdighet. Efter denna ovanliga mellanakt fortsatte Rältens ordförande sin 5fversigt och förklarade, att så vida Dalton kunde amagas hafva talat sanning, så måste hans vittnesmål beröfva Dobbins all trovärdighet, och det komme sålunda att bero på de ölrige framlagda bevi sen, huruvida anklagelsen vore giltig eller icke Ordföranden genomgick derefter alla de åter stående viunesberättelserna, äfvensom de till den anklagades försvar anförda bevis, hvilka förnämligast gingo ut derpå, att han sökt genomdrifva sina äsigter endast med lagliga medel. Ilan alslutale sin resume på följande Sått: Det skulle glädja mig, om J, mina herrar jurymin, efter allvarligt, moget och samvetsgrannt öfvervägande af saken, kuude komma till den slutsats, att Smith Örien icke vore skyldig i det brott, för hvilket han anklagas; men om J å andra sidan finna honom skyldig dertill, så finnes det intet, som kan rättfärdiga någon menniska, hvilken sitter på den plats J sitten, om bon dömmer annorlunda, än hennes ed fordrar; och J skolen — följden må nu blifva hvilken som helst — genom att förklara den auklagade skyldig, säkrast uppfylla den heliga pligt, som det åligger er att uppfylla. En juryman: Unnan vi draga oss tillbaka i värt sessionsrum, önska vi att få veta, huruvida det kunde anses säsom högförräderi, om 0Brien sökte att undkomma och under detta sitt bemödande angrep konstablarne? Ordföranden: vom OBrien endast och allenast hade haft sin personliga säkerhet till syftemål, så är ju tydligt ock klart, att han hade kunnat undkomma; men detta var icke fallet här. Whiteside: Frågan gäller rätta förståndet af lagens bokstaf. Den åsyftar att få utredt, huruvida OBrien, om han hade angripit konstablarne endast och allenast för att undgä arrest, gjort sig skyldig till högförräderi. Ordföranden, om OBriens enda syftemål var att undgå arrest, och om han icke vid sidan af det hade ett annat allmänt syftemål: så måste han frikännas från att hafva FIUSUGUTUl dtDTJ(U SI