Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1848, sida 2

ÄIngenting är på en gang lättare och svårare för miz, svarade denne. Åh. jag begriper väl er modesti, men säg ni bara helt enkelt huru det gick till. Na väl, jag kom som ni vet, från York, i sällskap med To, er betjent: det chyggliga vädret tvang nug naturligtvis, att påskynda ridten; då jag vid en krökning af vägen, oförmodadt stötte på 3:ne karlar af vidrigt utseende, hvilka voro sysselsatte att genomsöka en mindre kappsäck. Jag anade genast, att någon olycka hade handt, och höll mina pistoler i beredskap; Tom tillsade jag äfven i hast att göra på samma sätt: men de trenne bofvarne, i stället att fly, kommo oss genast till möte, och en af dem afsköt sin bössa på oss; lyckligtvis skadades ingen, men Toms häst blef skrämd och vände hastigt om samma väg han kommit. Nu afsköt jag den ene af mina pistoler med den verkan, att en af bofvarne stupade, den andre sprang då på sidan af vägen, för att upptaga någoating, som jag ej kunde se i mörkret; men den tredje, som äfven var beväpnad med bössa, rigtade den så väl, att det otvifvelaktigt varit slut med mig, om icke, i samma ögonblick han lade fingret på trycket, en snabb hand bakifrån gifvil hans arm ett så häfiigt slag, att bössmynningen vek ål sidan, innan skottet brann af. Det var Tom, den ärlige själen, som snart bringat sin häst till lydnad, återvändt och, då han såg min fara, hastigt hoppat af sin häst och kom just i rättan tid att rädda den stackars srämlingen. Nå, än dig då ? Mig?! — Ack! vid hvarje annat tillfälle hade det varit mig likgiltigt; men denna gång bekänner jag, att det var den högsta lycka, som någonsin kunnat hända mig. och för hvilken jag gerna skulle vilja utbyta ett längt lif, fullt af glädje och njutningar. Men, förklara dig tydligare! Ack, min ädle välgörare! Tillåt mig för denna enda gång att för er hafva en hemlighet, och jag