Talen på Rikssalen, med några till dem hörande anmärkningar. Vi hafve i ett föregående nummer af denna tidning meddelat H. M. Konungens tal till Rikets Ständer vid riksmötets afslutande. Vi vilje här nedan reproducera de å ständens vägnar till k. M:t hållna tal. Ett blott och bart återgifvande af desamme skulle vi dock anse vara stridande mot Rätt och Sanning — en formel, som åtminstone inom publicitetens verld bör vara något mera, än en ljudande malme, så vida man ej under dessa ord får förstå en stormklocka. Vi hafve fördenskull tagit oss friheten förse bemälte tal med de anmärkningar, som vi ansett ämnet, tiden och behofvet påkalla. ben method, vi följt vid återgifvandet af de Åvenne första ståndens tal, bör ätminstone af Hr landtmarskalken icke kunna illa upptagas, alldenstund den i många fall betydligt närmar sig den bekanta Hamiltonska methodem, hvilken, om vi ej alltför mycket missminne oss, äfven i II. II. Hr erkebiskopen räknat en af sina gynnare. 1. Herr Landumarakalkens. Stormkrtigste, allernådigste Konung! Då RBidderskapet och Adeln vid slutet af detta riksmöte, enligt Grundlagens bud, sramträder, att inför Eders Maj:t nedlägga sin tacksamhet och sina välönskningar, anser sig R. o. 4. dermed icke blott uppsylla en helig pligt, utan äfven begagna en för R. o. A:s hjertan dyrbar rätt. Af denna punkt finner man, att Ridderskapet och Adeln anser grundlagens föreskrifter vara heliga. Det är verkligen skada, att R. 0. A. först efter riksdagens slut kommit till denna insigt. Under riksdagen har nemligen R. o. A. ådagalagt helt andra tänkesätt, då det gällt att tolka grundlagens bud och följa dess stadganden, t. ex. i fråga om K. M:ts förslag till en förändring i vårt nuvarande representationssätt, i skatteförenklingsfrågan etc. — Hvad åter beträffar den af Hr landtmarskalken omförmälta R. o. A:s dyrbara rätt? att inför Konungen nedlägga sin tacksamhet och sina välönskningar, så är ju den gemensam med alla andra undersätares, och var det således alldeles öfverflödigt att omnämna densamma. Troligtvis har dock frasen insmugit sig i följd af en hos R. o. ÅA. inrotad vana att ständigt tala om och pocka på sin rätt och sina rättigheter. Si naluram furca erpellas, tamen usque recurril. AF ålder åtnjutande en frihet, för hvars vinnande — ehuru den ej allestädes varit rätt förstådd — samhällsskakande strider ännu i vära dagar blifvit kämpade i andra länder, känner och erkänner med glädje det svenska folket, att den lagbundna konungamakten varit och är dess frihets säkraste värn.) Det begrepp, som innehålles i ordet lagbunden konunzamakt, är så vidsträckt och mångtydigt, dess spher så elastisk, att det hade varit önskligt, det Hr landtmarskalken först definierat hvad han förstår med lagbunden konun amakt innan han ryckt fram med det påstående, att Svenska folket alltid erkänt denna makt vara dess frihets säkraste värn. Ljuger icke vår historia och ljuga icke de män, som författat densamma; så hafva adeln och presterskapet, med den lagbundna konungamaktens? goda minne, så kringskurit svenska folkets frihet, att det visst icke med någon glädje kan instämma i Hr landtmarskalkens ofvanbemälte yttrande, hvilket alltså får stå för hans egen räkning och i thy fall gälla hvad det kan. erföre skådar icke detta folk med slafvens Derfore — För hvad? om vi få lof att fråga. För att det känner och erkänner att den lagbundna konungamakten varit dess säkraste värn? Vid Gud! har det ingen annan orsak att se upp till sin herrskare, så får denne aldrig se svenska folket i ögonen, derom kan Hr landtmarskalken vara fullt och fast förvissad. Satsen klingar hårdt; men det är en obeveklig och obestridlig sanning. Med öppen blick ser det upp till Den, åt hvilken en mild Försyn anförtrott ledningen af dess öden, — men ur djupet af fria bröst sliga mot höjden välönskningarne för den älskade Konungen, — ett tacksamhetens ringa osler, som vi dock tro, att E. Mits laudstaderliga hjerta icke försmår. Är det väl möjligt, atti mera äckligt smickrande ordalag tilltala en konung? Anstår det väl en svensk riddersman att så göra? Anstår det honom att kalla ett helt fritt folks tacksamhet ett ringa offer, som han vågar hoppas dess Konung icke skall föremå? Vet han då icke, att det är den lagbundne Konungens rägt att handla rätt? Vet han icke, att Konungen svurit att rätt och sanning styrka, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda? Vet han icke, att Konungen är den ena statsmakten och folket genom sina representanter den andra! — Jo, han bör och mdåsle känna allt detta och hvad dermed eger sammanhang. Men huru då förklara hans till afguderi gränsande smicker? Huru förklara den oförsynthet, med hvilken han höjer den ena statsmakten och förnedrar den andra, förnedrar den till en i stoftet krypande slaf, hvilken liksom tigger om en blick af välvilja från Konungens öga? — Vid Gud! har Konung Oscar verkligen det landsfaderliga hjerta, som Hr landtmarskalken i sitt tal tillagt honom, och är han hvad Svenska folket länge frott och ännu gerna ville tro honom vara, så måste han i djupet af sin själ förakta det rökoffer, som Hr landtmarskalken tändt för honom, och glädjas när han hör ord, som, om ock dristiga och oförställda, tala sanningens och hjertats välförstådda språk. Bland de sköldar, som från Sveriges ärofullaste dagar pryda det Svenska Riddarhuset, är måhända största delen belöningen för krigiska bragder. Med minnet häraf och med en djup känsla af de pligter, som måste vara oskiljaktiga från de rättigheter, hvilka sädrens förtjenster åt R. o. Å. sörvärlvat, skall detta Stånd städse finnas beredt att med glädtigt mod möta stridens faror, om Konungen till dem kallar. Ånyo ordar H:r landtmarskalken här om ridderskapets och adelns rättigheter, hvilka han dock medger, att den har sina fäders förtjenster att tacka för. Hvad beträffar den djupa känslan af dess pligter, så tyckes han vilja inskränka dem dertill, att med glädtigt mod möta stridens faror, om Konungen till dem kallar — åtminstone sätter han denna pligt i främsla rummet. Denna pligtkänsla är dock icke djupare, eller större, än att den delas af hvarje svensk soldat, ja af hvarje vapenför svensk man, om det krig, hvartill Kounugen kallar, är företaget i full och verklig akt och mening att försvara fäderneslandets ära och sjelfständighet. Oss förekommer det dock, som om ridderskapet och adeln, så vida skyldigheter och rättigheter, såsom sig bör, alltid skola jemt motsvara hvarandra, äfven hade många och stora andra pligter att uppfylla, men om dem har Hr landtmarskalken icke nämnt ett enda ord, troligen emedan han icke från dem kunnat få någon lämplig antithes till de sköldar, som pryda Svenska Riddarhuset. Så t. ex. kunde han hafva talat om, att det var ridderskapets och adelns pligt att i verksamhet för det allmänna bästa, i Jande af föråldrade och odugliga institutioner, i tillvägabringande af nyttiga och tidsenliga reformer, i underlättande af de bördor, som tynga på folkets skullror, i dess gradvisa höjande till upplysning och välstånd m. m. föregå de andra stånden med goda och efterföljansvärda föredömen. Men, som sagdt är. derom och om annat dylikt nämner Hr landtmarskalken icke ett enda ord. Han erinrar blott med en viss stolthet om förfädrens förtjenster och pekar på de i riddarhussalen uppbängde sköldarne, utan att besinna, att vid dem äro fästade många och sorgliga minnen af förtryck, blodskuld och förräderi. Den der så mycket framhällna djupa känslan af pliet har icke alltid varit svenska ridderskapets och adelns starkaste sida. Tvertom hvilar öfver den i historien många och djupa slagskuggor. långt före och längt efter mordet på Engelbrekt Engelbrektsson, långt före och långt efter det beryktade förbuudet i Anjala. B,. 0. 4. vet likväl, att till dess rätta värde uppskatta den vishet, som i sig sjelf har ära nog, för att ej på Stridsfället söka en förhöjning i dess glans, så länge stridens mål ännu möjligen kan genom fredliga åtgärder vinnas. För att döma af denna tirad skulle H. M. Konungen, när fråga uppstod om att bistå det danska brödrafolket i kampen för dess sjelfständighet, hafva funnit den räishel, med hyilken han under loppet af något öfver fyra är regerat, hafva varit så stor och utmärkande, alt han allsicke genom att deltaga i nyssnämnde strid behöfde ÅFörhåja glansen af densamma. Konungen skulle alltså hafva varit en i yttersta grad inbilsk och egenkär regent!!! Svårare, mera magstarka sottiser tro vi icke någon talare ex officio gerna kan låta komma sig till last inför en monark, som han vill säga en af smicker flödande artighet. Med denna vishet har E. M:t talat fredens ord. Fäderneslandet har hört dem med tacksamhet och vi hoppas att alla folk måtte lyssna dertill; men sker det ei, och skulle derföre i en oviss framtid älven stridsordet en gång ljunga från den tredvälle Konungens läppar, då skola Nordens hälder till sednaste efterverld bära vittne, att bakom denne honungs ord stod ej blott en man, — men tvenne folk. Det är förbålt stora och kraftiga ord det der, såsom man finner. Skada bara, att om det verkligen en gång skulle blifva fråga om alt bringa dem till verkställighet, så kunde den varda rätt kinkig att åstadkomma, tillochmed för den storpralende Hr landtmarskalken sjelf, om han ock reste från stad till stad, från by till by med det ljungande stridsordet på sina läppar. För ett par århundraden sedan, innan den lagbundna konungamakten samt ridderskapets och adelns djupa känsla af pligt hade inskränkt de krafter, öfver hvilka man vid ett fredsbrott hade att bjuda, inom den skandinaviska halföns trånga gränsor — för en så lång tid tillbaka, säge vi, kunde en svensk talare, med hopp om att hans förutsägelser skulle slå in, hafva yttrat hvad Hr landtmarskalken nu så pompöst framställt, men nu, nu ... Hr landtmarskalk, Hr landtmarskalk, stilla ert blodiga svärd! Det har förundrat både oss och många andra af hvad skäl Hr landtmarskalken kunnat tillägga H. M. Konungen predikatet fredsäll. I fordna dagar begagnades det blott om sådana regenter, som under en lång följd af år i fred och lugn styrt land och rike. Om konung Carl XIV Johan t. ex. kunde det med många och goda skäl nyttjas, men deremot allsicke om den nuvarande Konungen, som fyra år efter sitt uppstigande på thronen måste af Rikets församlade Ständer begära en extra krigsgärd af 2 millioner riksdaler banko. Dock: hvarföre orda mera härom? Det