vill smlekra, smickra så groft, som grefve Hamilton, man hvarken förmår att välja passande ord, eller ens har reda på hvad man sjelf säger. Hr grefven och landtmarskalken har ju i bombastiska yttranden tillochmed gått så långt, att han sagt sig ega hopp om att alla folk skola lyssna till de fredens och vishetens ord, som Konung Oscar under förhandlingarne i Malmö uttalat. De borde väl då ätminstone komma till folkens kunskap och icke, såsom väl nu blir fallet, nedgräfvas i kabinetternes dammiga arkiver. Etu betydelsefullt rum bland Sveriges riksdagar har at den na snart alslutade blilvit beredt. då EL. M. nådigst behagat till Rikets Ständer öfverlemna förslag till en ny Biksdagsordning. älvensom, i sammanhang dermed, till en ny kegeringslorm. I följd at Grundlagens foreskrill har icke vid innevarande Riksmöte beslut öfver detsamma kunnat fattas. Å. o. 4. hyser likväl den lugna förhoppning, att kommande Ständer, delande och erkännande E. Mus nitälskan för såädernedlandets sama väl, skola afgöra detta i alla våra inre förhållanden djupt ingripande ärende på det sätt, som säkrast betryggar hommgamaktens och folkfrihetens bestånd samt våra samhällsförhållandens lugna utveckling och ständigt fortgaende förbättring. Emot dessa punkter af Hr landtmarskalkens tal är icke att anmärka något annat, än det, att man såsom fullt gifvet och tillförlitligt kan antaga, alt ridderskapet och adeln, hvad på den beror, lika litet vid en blifvande som vid nyss afslutade riksdag, kommer att verka något för Åsolkfrihetem eller för en utveckling och förbättring af våra samfuudsförhållanden. Om den förut det velat göra — sannerligen: vårt fädernesland hade då befunnit sig i en helt annan och lyckligare belägenhet, än den nuvarande Om ock tiden för denna riksdags sortvaro betydligt öfverskridit hvad Grandlagarne antaga såsom behöfl.2t. torde man likväl kunna sörmoda, att grumdlagens stiltare icke förutsett, att ärender at den mangfald och vigt samt at den vidlyftiga och olikartade beskaffenhet, som de, hvilka utgjort föremål för Rikets nu församlade Ständers ölverläggningar, skulle blitva under en och samma Riksdag behandlade. Grundlagstiftaren kunde ej heller lätteligen förutse, att man med flit, genom kif och gräl i stånd och utskott, genom envishet, halsstarrighet, fördomsfullhet och begär att gagna och skydda egna interessen, skulle draga ut på tiden. Hvem, som, näst presteständet, eller måhända ännu mera än det, dertill bidragit, derom bära ridderskapets och adelns protokoller, bäde vid den nu afslutade och föregående riksdagar ett ojäfaktigt vittnesbörd, om cj i afsceude på volymernas antal, så till deras innehåll. alseende på frågornas algörande mäste visserligen heklagas, att icke alla kunnat erhälla en önskad losning, äfvensom att statsverkels tillgångar icke medgilvit beviljandet al. alla de anslag E. N. för belordrandet at Rikets bästa ansett nödiga. Ridderskapet och adeln hehlagar?, att icke alla vigtiga fragor kunnat erhålla en nSTsGMA lösning. Ar ej detta ett uppenbart hån mot folket, hvars rättmätiga önskningar pluraliteten af ridderskapet och adeln med förakt trampat under fötterna; så veta vi i sanning icke hvad hän vill säga. Ilvad angår de äskade anslagen, så hafva så många och så stora blifvit beviljade, att klagosaten öfver, att icke alla stått att bevilja, mycket väl kunnat besparas. Sorgens beksagande undanbedes heter det i notisikationerna om dödsfall, och Hr landtmarskalken kunde alltför gerna, då han icke var besald dertill, baiva latit bli att irfandum renorare dolorem, såsom Virgilius sjunger. Så pass mycket hofman tycka vi, alt grefve Hamilton nog burde vara, att han kunde inse det olämpliga i att rifva uti detta hos alla regeringar oppna och oläkliga sår. ho o. 4. vagar likväl hoppas, att dess rädslag i alseende på flera bland lagstiltningens särskilda grenar, landets inre hushallning, den allmänna undervisningens belrämjande, tlorsvarsverkets ordnande, med slera vigtiga angelägenheter, icke skola blilva utan frukter lör ett alskadt fosterlandslycka, ära och sjeltständighet, och da E. M, vädjat till Rikets Ständers beredvillighet att för dessa dyrbara föremål gora en i förhallande till landets tilllgängar ej oväsendtlig uppollring, har E. M:t erhallit ett Svar, vittnande om ett fast förtroende till E. M:s ömma vård om säderneslandets bästa, samt om en känsla, naturlig hos ett folk, på hvars skullror ett utländskt ok aldrig lvilat. Det är!, säger ett gammalt svenskt ordspråk, lätt att skära breda remmar ur annor mans hud. De anslag, som vid riksdagen blifvit beviljade, drabba ridderskapet och adeln föga emot hvad de drabba det egentliga af ojemnt fördelade skattebördor redan förut djupt nedböjda svenska folket. I skatteförenkliugsfrågan, der det gällde att blott findra dessa tryckande bördor, gjorde ridderskapet och adeln gemensam sak med presterne och embetsmännen. Hvad skryter då Hr landtmarskalken öfver?! — Hvad beträffar yttrandet om allmänna undervisningens befrämjande, så hafva ju Rikets Ständer vid den nyss förflutna riksdagen beslutat att folket skall belala för den undervisning, som ungdomen hädanefter i skolorna kommer att åtnjuta. Den tid, då Sverige kallades ett falligt land, kunde det bestå sina barn fri undervisning. Nu, när det i throntal och andra tal prisas såsom hunnet till en ansenlig höjd af förkofran och välmakt, nu skall det betala för sina söners iniellektuella uppkostran; betala för en sak, som man fordom ansåg det vara samfundets ovilkorliga pligt att ombesörja; betala för dem under det att obehöslige embetsmän, landshöfdingar och biskopar, i allsköns maklighet förtära de hundratusentals riksdaler, som de af staten i årlig lön erhålla ... Ar väl detta något att skryta öfver, Hr grefve och landimarskalk? Frasen om att ett utländskt ok aldrig hvilat på svenska folkets skullror, den — öfverlemne vi åt hvilken skolgosse som helst att korrigera. Då Riksens Ständer af E. M:t nn hemförlofvas, och R. o. 4. följaktligen återvänder till Spridda hembygder och de enskilta verkningskretsarnes bestyr, nedkallar B. o. 4. åsver k. M:t den lsögstes rikaste välsignelser, och är det med dessa tänkesätt af undersätlig vördnad, trohet och tillgilvenhet, som RB. o. ÅA. underdähiget anhåller, att i EL. Mas Nåd och ynnest städse så vara inneslnten. Det ligger något på en gång eget och hemskt deri, alt se ett stånd. som under loppet af slera månader (för att ej nu tala om slydda år och sekler) gjort allt för att i reformväg motarbeta sina medmenniskors rättmätiga fordringar, deraslycka och välgång, straxt derefter framträda införthronenoch med stolt, högburen panna nedkalla den Högstes välsignelser öfver en Konung, hvars välmenta planer det i mer än en rigtning korsat. Gud är tålig, långmodig och af stor barmhertighet; vore han icke det, vore han blott ett enda ögonblick som vi svage dödlige; så — han har blixten i sin haud.... Ve dem, som hädade honom! LÅkeAEA F NY E f Eks. Täaterrie. Efter Berlinisehe Nachriehiten för den 28 Oktober äro vi i tillfälle alt meddela något sednare notiser från Wien, än de gårdagsnumret innehöllo. Dessa notiser gå till den 25 på morgonen och gifva vid han. den, att de resande, från hvilka de sednaste underrättelserne härrörde, i förskräckelsen set och hört vida mera, än som verkligen passerat. Kampen, som uppstod på olika punk:ei af den yttersta linien, var icke allmän, uta blott en slags förpostaffär. Äfven hade er förpostsirid egt rum emellan de kejserlige trupperue och Unyrarne. be sednare skola dra. git sig tillbaka. Furst Windisehgräts hade i Åchönnbrunn haft en sammankomst med Jellachen och förlängt uppskofvet med kampens början till den 25 på aftonen. Man trodde, att han skulle bevilja ett ytterligare rädrum. kanondundret, som lät sig förnimma på eftermiddagen den 23, härrör:e hufvudsakligen derifran, att militären vid Nussdorferlinien ned. sköt ett värdshus, för att der uppföra ett batteri. Akademiska legionen skall sammansmält till 500 man, och det heter att den förklarat sig vara villig att, om så skulle påfordres, nedlägga vapen. Denna förklaring skall åstadkommit en allmän nedslagenhet. Äfven var spridt ett rykte, att flera iörsök att förleda soldaterne till desertion misslyckats, att en dylik förledare, en till officer förklädd student blifvit ertappad och genast skjuten, att 150 studenter lupit sin kos, att 100.000 man och 150 kanoner lågo utanför staden samt att de deputationer, som varit ute hos Windischgräla, i hemlighet önskade aft uppgifva staden, för att blifva befriade från proletärernes skräckvälde. Man får dock för ingen del sätta vbetingad tro till dessa uppgifter, ty de komma från belägringsarmåen eller balva genompasserat densamma och der erhallit sin prägel. Från Ollmiits berättas, att kejsaren ajournerat riksförsamlingen ända till den 15 Nov. och sedan inkallat den till Kremzien. Enligt notiser, daterade den 24 dennes middagstiden, hade kanonaden den 24 föranledts derigenom, att 4 kompanier ville öfvergå till Wienarne, då Windischgrätz begynte en häflig kanonad, hvilken Wienarne besvarade utan att känna anledningen. Den 24 middagsFbDoe fusdalomn mal as RA är icke värdt offra flera frågor nå den gamla mar. ))JHCFZJn i1 A-Pin