Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1848, sida 2

väckte i hans själ en ny hemsk tanka. Hämdkänslan hos ett barn försvagas och försvinner I tt, äfven hos hårdare naturer, i lifvets hv mme. under lekar ved jemnäri-a; men får ett despotiskt lynne i ensamhet rufva på sina nm rka tankar, då finnas ej så få exempel på, att äfven barn kunna förbyta dessa tankar til handlingar. Herrman, som hvarje dag sett den faderliga godhet och tillgifvenhet hans morbrod:r visade Edvard. den stränghet, hvarmed hvarje förolämpning mot honom straffades, föreställde sig nu, att förlusten af denne gosse 8. ulle sörorsa a mörbrodren djup sorg. Han skulle således kunna taga dubbel hämd, om han, utan att blottställa sig sjelf, på något sätt kunde skaffa Edva d öfver bord, och slumpen tycktes harvid nomma honom till synnerlig hjelp. Dagen efter den, då stormen lade sig och Herrman fått silt straff, var för sjömannen en den herrligaste Oktoberdag norden kan uppvisa. Skonerten gick ör fulla segel, kaptenen hade gått ned i kajutan för att taga sig ett par timmars hvila: mans apet hade äfven begisvit sig ned för att skaffa, och endast rörmannen stod på sin post. H rrman och Edvard voro bada på däck, den förre stod vid babords-sidan, nära fören, och såg ned i djupet, mellanåt kastande skygga blickar, än på Edvard, än på rormannen. Edvard deremot hace lutat ig öfver relingen på styrbords-sidan och betraktade tvenne fiskarebåtar, hvilkas besättningar nyss hade utlagt si a backar till så kalladt storfiske, men hvilka Herrman icke varseblifvit. Rorm nnen, mindre. uppmärksam nu i öppna sjön och med en jemn bris, öfverlemnade sig åt siva en kildta tankar, förmodligen svå vande om: ring någo kär hustru, eller på landbacken qvarlemnad ungmö och lemnade föga eller ingen uppmärksamhet åt gossarne för ut; han kastade en blick på kompassen, satte sig på en tom fjerding, som vär till hands, lutade hufvudet mot ena handen, samt lät rorkulten hvila mellan lifvet och den andra armen. Just ett