Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1848, sida 2

harm betraktat förhållandet mellan båda gossarne: Herrmans kittslighet och Edvards taliga fördragande af sjukd men och den förres gäckerier. En gång vid stormens början hade han märkt, huru, vid en hastig krängning af fartyget, då Edvard gjorde en öfverhalning. Herrman, liksom af en tillfällia het, sträckte på en ända, hvaröfver den förre snafvade, föll och stötte sig sanska illa. Med både sorg och förbittring, såg han den skadeglädje, som dervid lik en hemsk blixt for öfver Herrmäns drag: men vigtigare pligter nödgade honom att för ti Ifället uppskjuta vedergällmngen. — Nu efter farans siäiut, slog straffets timma för den arme syndar n. och efter en lång och sträng förestallnin om det straffvärda i Herrmans suppförande, följde en rätt eftertrycklig aga. På et s dant lynne. som Herrmans, skulle troligen kärleksfulla föreställningar verkat vida bättre, än den hårda agan En jemförelse mellan hon m, som egde allt hvad en menniska med måttliga begär kan sordra i lifvet, och ett barn utan far och mor, utan hem, slägtingar och vänner, med att ord saknande allt —; en sådan jemförels hade säkert öppnat hans hjerta för ångrens och medlidandets känslor. Kapten Jensen var ingen hård man; afhallen af hela sin besättning för sin humanitet och rättvisa, kunde det ej vara annat än hans fullkomliga öfvertygelse som ledde h nom i hans uppsostringssystem. Han trodde, ait en gosse, bortskämd från sin första barndom genom fullkomlig eftergifvenhet för alla hans önskningar, bäst borde kunna botas genom ett al deles motsatt förfarande, genom stränghet äfven vid mindre förseelser, utan att undersöka om a sigten var et att skada. eller felet blifvit begått a barnslig obetänksamhet: ett misstag, som allt för ofta ledt till raka mo satsen af hvad, som åsyftats, ej sällan förstört menniskors hela lefnadsglädje och någongång föranledt ryssiga brott. : Det straff Herrman hade lidit, denna gång välförtjent, hade dock på honom en förfärlig verkan, det