Tanknar om tull-lagstiftming i allavinhet. V. Påståendet, att en nation genom skyddssystemet skulle förlora blott värden, men vinna krafter, skulle, såsom vi förut anmärkt, grunda sig derpå, att nationens arbetsskicklighet och kunskaper eller immateriella kapitaf genom skyddssystemet förökades, och då denna arbetsskicklighet en gång vore förvärfvad, så skulle den äfven fortfarande stegra nationens produktion. På detta sätt skulle omsider, när skyddet ex gång ej mera behöfdes, den uppoffring af materielt kapital, hvilken nationen fått vidkännas under den tid, som den ifrågavarande arbetsskickligheten förvärfvaddes, sedermera i rikt mått blifva godtgjord. Då man argumenterar sålunda, förgäter man, att. om den genom ett sådant system uppnådda arbetsskickligheten ej hade förvärfvats, så hade en annan af samma befolkning nödrilulliylrix måst utöfvats. Men när det på intet vis är fullt säkert, eller i aslägsnaste mån ens fan bevisas, att der produktion, som genom den uppnådde arbetsskickl gheten må ega rum, vore mera värdefull och nyttig för nationen, än den, som i vanlig ordning, utan ledning eller uppmuntran af tullskyddet, sjelfmant kunde hafva framkommit; så kan ej heller någon jemförelse eller uppskattning beträffande företrädet anställas. Det synes oss deremot nästan obestridligt, att chancerna för företrädet i förevarande fall, utan allt afseende på den orättvisa, som begås at konsumenterne, eller på det skadliga inflytande, som ett skyddssystem kan ulöfva på folkets moralitet, äro bestämdt i favör för friheten och emot skyddsprincipen, isynnerhet då det är fråga om ett land, som har en, jemförelsevis till de stora europeiska staterna, obetydlig eller ringa befolkning. Hurudana åsigter man än må hafva, beträffande nyttan för ett land af genom tullskydd framkallade fabriker, så erkännes det dock utan någon motsägelse numera af alla, att en fabriksanläggning måste i samma proportion vara mera lönande och fördelaktig för egaren, och således äfven för nationen, tagen i dess allmänna betydelse, som arbetsfördelningen inom fabriken är vidt drifven, och det lider intet tvifvel, att den egenlliga orsaken till det europeiska fabriksväsendets nuvarande stora fullkomlighet, samt till de i många fall nästan otroligt billiga priser, till hvilka fabriksvaror ofta lemnas, ligger i en systematisk och längt drifven fördelning af alla för en viss varas tillverkning nödvändiga arbeten. Sanningen häraf med afseende på ex artikel är äfven så allmänt bekant, att någon utveckling rörande vigtigheten af denna arbetsfördelning här är helt och hållet obehöflig. Hvar och en, som har minsta kännedom om fabriker, vet det väl, och vetenskapligt är saken för länge sedan genom Adam Smiths bevisning afgjord. Atl samma arbetsfördelning, utförd i det större, omfattande mäånya artiklar och tillämpad på ett helt lands fabriksväsen, är lika fördelaktig och vigtig, är dock ej så allmänt erkändt och ännu mindre visadt, om också äfven här alla, som närmare öfvertänkt och sysselsatt sig med ämnet, erkänna det och deruti se ett nödvändigt villkor för hvarje lands högre industriella utveckling. Erfarenheten har nemligen visat, att hvarje fabrikshandtering lättare och snarare uppnar en hög ståndpunkt i samma mån, som flere fabriker, så väl af samma slag, som af beslägtade industrigrenar, äro förenade på en plats eller finnas nära hvarandra uti ett land. Orsakerna härtill ligga: 1) uti den vid en sådan koncentrering af fabriker ännu längre grifna arhefsfijrdelninoen inom fahrikerna än i och för fabrikatets tillverkning eger rum, samt i den större omsorg och noggranhet, som derigenom egnas hvarje särskildt stadium af den producerade varans förarbetande; 3) uti den vexelverkan och täflan emellan fabrikanter af sammaart, hvilka måste uppstå; 4) uti den lätthet, med hvilken alla de redskap och halfmaterialier erhållas, som fabrikerna kunna behöfva; 5) uti den förökade tillgång på arbetare, hvilken uppkommer, samt uti den mera utvecklade skicklighet och duglighet, som ovilkorligen deraf allmänneligen blifva en följd för dessa arbetare; 6) uti den lätthet, som oundvikligen derigenom uppstår för inköpet af de råvaror, fabrikerna behöfva, äfvensom för afsättningen af fabrikaterne och de bi-produkter, som uti de fleste fabriker vid sjelfva hufvudproduktionen erhållas, 0. s. v. England, Tyskland, Belgien och Frankrike lemna tillräcklige bevis härpå. Ösverallt visar industrien en i sakens natur grundad tendens till denna koncentrering, t.ex. i Manchester, Lyon, Muhlhausen, Verviers med omgifningar, Elberfeld och Wipperdalen m. fl. st. Besinnar man nu, huru mycket billigare och lättare en fabrikshandtering mäste låta bedrifva sig på dylika koncentrations-punkter, jemfördt med om fabriken ligger mera isolerad, så inser man tydligen, att den sednare ej någonsin kan höja sig till konkurrens med den förre — d. v. s. sälja lika billigt — med mindre, att alla de vilkor, som äga rum för den förres höga ståndpunkt, äfven komma den isolerade fabriken till godo. Detta påstå vi låter sig omöjligen verkställa eller framtvinYa, huru stort tullskyddet än må vara, och huru länge det än må fortfara, med mindre hufvudvilkoret för en sådan koncentration äfven finnes. Detta hufvudvilkor utgöres nemligen af ett slort antal konsumenter, eller, med andra ord, i ett vidt fält för afsättningen, hvilket återigen ej kan uppnås, utom i ett land med stor befolkning. Uppstår således ej, uti ett land med mindre befolkning,en industri af sig sjelf, utan tullskydd och grundad på landets nafurliga förhållanden, så har den ej udgon chauce för sig att kunna udgonsin uppnå den ståndpunkt, att den kan tillverka lka billigt, som de fabriker, hvilka äro belägna på dylika koncentrations-punkter. Det gifves ej heller någon sannolikhet för, att sådana fabriker skola slulligen kunna ufan skydd, genom en stor och god produktion, ålergälda nationen den uppoffring, som den har underkastat sig, då den har sökt att genom skyddstull framtvinga dem. Det kan visserligen ej förnekas, att en nations arbetsskicklighet och kunskap kunna under sådana bemödanden, som de här ofvan omförmäldta, summariskt riktas; men, om denna förvärfvade produktionskraft ej kan användas, så snart tullskyddet borttages, hvad tjenar den då till? Dessutom när skyddet en gång skall upphöra (ty det är ju ej meningen att det skall vara evigt) månne det ej då vore bättre både för de inlärde arbetarne, äfvensom för nationen, om ej de förre genom tullskyddet hade föranledts att egna sin arbetskraft åt en handtering, som aldrig utan stöttor kan komma att stå för sig sjelf? Frasen om de krafter för produktionen, hvilka skyddssystemet skulle förskasla nationen, är derföre allsicke tillämplig på ett land med en mindre eller ringa befolkning, och den håller ej heller mera stånd för en större stat, om den underkastas en sträng pröfning, isynnerhet som för dess bedömande frågan om skyddssystemets orättvisa emot konsumenterne eller massan af nationen, samt om dess inflytande på nationens moraliska och sociala ställning, äfven måste tagas i öfvervägande. UTRIMES NYHETER. Vi hafva i dag på morgonen erhållit tysk post af den 27 och dansk post af d. 29 sistl Oktober, hvilken sednare medför underrättelser från Hamburg, som räcka ända till Lördagsmorse. den 28 Okt. Här nedan medaele vi de vigtigaste politiska notiserne från utllandet och begynne med Österrike. Striden utanför Wien har börjat och synesfå en för demvkratien olycklig utgång. Som Viener-posten af den 25 uteblifvit, så härröra de notiser, man har om detta sorgliga drama, från resandes berättelser. Windisehgräts, som har sit högqvarter i Schönbrunn, sände en uppmaning till Wicnarne att gifva sig innan den 24, kl. 2 e. m., och i vidrigt fall förklarade han Wien i belagringstillständ och införde ståndrätten. Detta plakat hade allaredan blifvit uppslaget på knutarne, men blef naturligtvis nedrifvet. Kommunalrådet svarade honom, att det icke fann sig befogadt att offentliggöra detta plakat, då det endast har att emottaga befallningar af inrikesministern. Diplomatiska korpsen har lemnat Wien. Som anktoriteterne befarade, att folket skulle plundra banken och andra publika byggnader, så har utkommit ett dekret, som botar en hvar, som plundrar, med ögonblickligt dödsstraff. Hvad sjelfva den omtalta striden beträffar, så har den begynnt med utfall af Wienarne, som blefvo tillbakaslagna. Till förhindrande af fiendens framträngande försökte de att sticka Donau-broarne i brand, men lyckades blott delvis. Enligt en resandes utsago, hvilken lemnade Wien om eftermiddagen den 24, hörde man en stark kanonad, utan att dock kunna uppgifva, om skotten vexlades emellan Ungrarne och kejserliga armeen, eller om Wien bombarderades. Han höll tet sednare för sannolikt, då han tydligen kunde se, att Wien stod i brand på 2:ne ställen. En annan resande berättar, att man hörde en kanonad uti sydlig rigtning, och han autog det vara Ungrarne, som försökte ett ansall på Jellachich. Huru det än må förhålla sig, synes dock så mycket vara säkert, att Windischgråtz vid Nussdorf låtit slå en skeppsbro, för att med sina trupper gå öfver Donau. Genom ockuperandet af denna ställning har han icke allenast ännu trängre inneslutit Wien utan äfven satt sig i förbindelse med Kroaterne, som han nu hvarje ögonblick kan komma till undsättning. En annan resande berättar, att den 24 begynte bombarderingen, dock icke från alla båll; om eftermiddagen blef den dock allmän, och kl. 5 drogo sig Wienarne tillbaka, och branden i staden såg ut till att vara allmänt spridd. Enligt en annan underrättelse anses dock Wienarnes sak ännu icke för förlorad. — Notiser från Presshurg af den 23:dje förmäla, att ungerska armeen, efter några obetydliga förpostaffärer vid Briick an der Leilha, ånyo fullkomligt dragit sig tillbaka på ungerska gebitet. Är denna notis grundad, kunna Wienarne icke hafva någon utsigt att gå segrande ur den ojemna striden. — Underrättelserne om ett utbrustet uppror i södra Tyrolen bekräfta sig icke. Tyskland. Riksförsamlingen har godkänt centralstyrelsens åtgärd att sända rikskommissarier till Wien samt beslutat uppmana den att fatta alla nödiga mått och steg för alt skydda de tyska interessena i Osterrike. — General-löjtnant v. Mansbach har i egenskap af svenskt sändebud ankommit till Frankfurt och haft företräde hos riksföreståndaren, vid hvilket tillfälle han å konung Oscars vägnar tillställt förstnämnde furste ett i de mest förbindliga ordalag affattadt svar å den skrifvelse Welcker öfverlemnat vid svenska hofvet. Preussen. Nationalförsamlingens venstra