SRTMULH:UIRC;HIIIHEU! 1 uma (1011 III1II11I11Ö P(111—164 — stora folkmängdens rätt, så att det är anmärkningar till nära sagt oändlig vidlyftighet. Jag vill nu blott framställa några få anmärkningar, nemligen: Förslaget innehåller, att vid urtima riksdag får endast förekomma de kongl. propositioner, som föranledt riksdagen, men deremot inga motioner eller förbättringar få af Rikets Ständer föredragas. Jag anser, att R. St:rs rätt härigenom blir för mycket inskränkt. Åfven är föreslaget, att ledamöterna i första kammaren skola väljas för 9 år; detta valsätt är olämpligt; olämpligt är att invälja och blifva bunden att bibehålla en ledamot på lång tid, då en sådan skulle tilläfventyrs för egna afsigter och beräkningar kunna till en stor del åsidosätta landets sanna väl. Det tillkonstlade tredubbla valsättet, som är föreslaget, är högst olämpligt och orättvist. Jag anser, att riksdagsmän böra väljas, så väl till första som andra kammaren lika, med enkel, öppen rösträtt för alla medborgare och till hvarje riksdag. De föreslagna stora valdistrikten, länsvis, elier endast af 70 i hela vidsträckta riket, äro alldeles olämpliga; ty derigenom kan ju hända, att man vid flera tillfällen icke allenast får göra långa kostsamma resor, utan äfven på fleras inrådanden komma att rösta på de män, hvars pålitlighet man icke känner; och att öfverlemna till konungens besallningshafvande såsom verkställande makt att inblanda sig i en hop bestyr och anordningar att komplettera valdistrikter m. m., anser jag vädligt; ty derigenom skulle en landshöfding kunna spela högsta rolen med sitt inflytande. Härtill kommer efter detta väl beräknade förslag att första kammaren ovxilkorligen efter detta valsätt skulle inrymmas åt förmögenhet, penningevälde samt högre embetsmän och prelater, neml. erkebiskop, biskopar, professorerne, kyrkoherdarne i första klassen samt de högre embetsmännen i staten, hvilka alla sådana personer äro löntagare på folkets bekostnad, hvilka mindre känna hvar skon klämmer, och hvilka skola genom sin gifna pluralitet komma att blifva lagstiftare och domare öfver folkets skatter och sina egna löner och inkomster, hvaremot Bondeståndet, som innehar 710:delar af svenska jorden, gifver staten med sina mångdubblade grundskatter de största inkomster och med sina söner få i nödens stund till det mesta försvara fäderneslandets sjelfständighet och ära, äfvensom alla orepresenterade med flera 1000:de mindre bemedlade medborgare samt underordnade tjenstemän i alla grader, skola till det mesta blifva uteslutna från denna lagstiftning. lläraf synes, att endast några få af de högst uppsatte samt rikedom och penningevälde skulle med allt för stor pluralitet komma att afgöra folkets väl eller ve; men svenska folket har redan öfvergifvit den barnsliga menlösheten att bygga sitt hopp på penningen. Jag har nu framlagt mina betänkligheter och anmärkningar mot detta representationsförslag, som bör förbättras på ett sätt, som mera åsyftar menniskorätt och menniskovärde. Jag önskar att Ständet ville antaga Bengt Gudmundssons afgifna förslag såsom sin gemensamma tanka. Stockholm den 9:de Juni 1848. Petter Pehrsson, riksdagsfullmägtig från Östra härad och Jönköpings län. Christen Andersson från Skåne uppläste ett så lydande skriftligt anförande: Vördsamt anförande! Dä, enligt andra momentet af :n 56 regeringsformen, Riks-ständens rätt är bevarad, alt i alla de fall, då en fråga om grundlagsförändrande blifvit väckt, och konstitutionsutskottet med yttrande deröfver inkommit (detta ma nu gälla tilleller afstyrkande äfven af en Kongl. proposition), i anledning deraf till utskottet hänvisa, hvad som Ständen hvart för sig anse utgöra deras gemensamma tankar, samt utskottets pligt är, att dessa Ståndens tankar sammanjemka 0. S. v., hvarefter äfven ett enda stånd eger att söka göra sin mening gällande genom röstning i förstärkt utskott: ett förhållande, som detta Stånd med