Stockholm den 21:ste Juli. Voteringarne I förstärkt stats-utskott angående stats-regleringen och tullbevillningen hafva nu gätt för sig — d. ä. af desistnämndeåterstå väl några men som förmodligen i morgon medhinnas. I afseende på de förra har i flera fall hushållningsprincipen blifvit rådaude. Hvad tullsatserna beträffar hafva prohibitiv-interessena i flera frågor segrat, men icke I alla. Bomullsspinneriernas segrade på ex röst. Den var alltså mycket värd. I morgon förekommer det vigtiga betänkandet om skatteförenklingen, som ätminstone vore en god början till en rationellare skattereglering. Man tror likväl föga på framgäng af förslaget; Bondeståndets pluralitet vill antaga det, och det är troligt att Borgareståndet då biträder Bondeståndet; men presterne afstå det, och såsom Ådeln nu är representerad, synes det troligt att den lilla kohort, som på riddarhusbänkarne under sommarhettan strider pro aris et fucis, äfven nyttjar sitt veto mot natural-prestationernas afskaffande. De i dag från Danmark inlupna underrättelser och som icke lofva något snart fredligt slut på dansk-tyska striderne, har äfven föranledt ryktet, att II. M. Konungen ieke skulle vara alt så snart hitförvänta, som vid förra posten berättats. Skulle det vara sannt, att så svåra hinder för stillestånd och fred å begge sidor läggas, som dels tyska, dels danska tidningar föregifva, så torde Sveriges förhållanden äfven blifva mera invecklade, än man måhända förutsett, då bemedlingen börjades; och då torde nog såväl Konungen behöfva förblifva verksam i Skåne, som Rikets Ständer här. Men man kan trösta sig med tankan, att de diplomatiska konstgreppen nu äro så hemliga, och att en sådan ifver råder att ej låta folken veta af på förhand hvad som är å färde, att tidningarne sannolikt äro dupe; och det synes mig, som om tyska folken och dess styrelser skulle numera vara bäst belåtna att få slut på grälet. Den ännu synliga utgången har imellertid besannat den tro, jag förut yppat, att hela striden varit längesedan slut, om Sverige, i stälJet att göra onyttiga demonstrationer till lands, hade på ett afgörande sätt redan i våras tagit Danmarks parti samt till sjös understödt det, genom en bestämd förklaring samt bloekad af tyska hamnar. Hvad man nu hör, synes blifva ett ytterligare bevis uppå skadligheten af denna halfhet — jag undviker ordet efalskhets — som nästan i all! visar sig såsom nutidens regeringars yppersta politik. Till mycken bestörtning för Stockholms invånare kom i Onsdags, eller samma dag som enskilta underrättelser från Åbo försäkrade, att koleran alldeles icke der fanns, generalkonsulns officiella rapport, att den der temligen häftigt utbrutit. Tillika kom en mängd resande från Åbo till Furusund, men hvilka der hindrades att fullfölja hitresan och ålades karantän. Mången har i den osanna enskildta underrättelsen velat finna en plan af de resande att bereda sig en obehindrad resa hit — då förbudet mot sådane resandes emottagning, utom vid karantänsplatsarne, icke lärer varit i Åbo kändt; men det är väl möjligt, att detär oskyldigt nog. Här är ännu ingen anledning, att sjukdomen utbrustit; och den sjuklighet, som råder, är med afseende på årstiden och den ombytliga väderleken icke ovanlig: hufvudsakligen frossor och. augustifebrar. Vid Djurhamn är allt friskt. JES — l;— — IeIKSPDPAGEN)). Bondeskindets diskussion öfver konslitulions-utskkollets memorial till Rikets Sländer angående det Kongl. representationsförslaget. Matts Persson från Stockholmslän: För att yttra sig i denna vigtiga fråga lärer behöfvas att, såsom ordspråket lyder, hålla tungan rätt i mun, men jag anser min pligt fordra att jag yttrar mig och beder om öfverseende. Att en ny representation hos oss är af behofvet påkallad, derom äro tankarne icke delade och knappast en enda röst har höjt sig deremot. När nu klart är, att vi behöfva nytt statsskick, hvilka äro skälen dertill? Jo, att LD A D alt så manga omvägar finnas för att göra riksdagsförhandlingarna långsamma, samt slutligen de fyra riksstånden, som bestå af olika medborgareklasser, drifna af olika intressen, hvilket gör att den ena drager hit och den andra dit, samt att tvister emellan dessa klasser ofta uppstå, hvadan inga eniga beslut kunna fattas. Utom de nu uppräknade påminner jag mig ännu ett skäl, det nemligen, att så många medborgare icke hafva representationsrätt. När vi nu behöfva nytt representationssätt, på hvilka grunder bör det då inrättas? På rättvisa och menniskovärde. Ållt sedan 1840 års riksdag har så mycket talats och skrifvits i delta ämne att knappt flera skäl lära kunna framställas, än som redan blifvit framlagda. Man har hört talas om rättigheter och skyldigheter, bildning och upplysning; här hafva funnits hvilande förslag, komitter, bestyrelser och reformsällskaper i alla vrår, hvaraf det vill synas som om lösningen af frågan vorehardt nära. Olika åsigter af saken hafva framställt olika skäl, men svårt lärer vara att säga hvilba som varit de bästa. ÅÄndtligen har man nu kommit så längt, att Regeringen framlemnat ett förslag i denna fråga, hvilket remitterats till konstitutions-utskottet, som det behandlat. Utskottet har antagit detsamma hvilande till nästa riksdag, och hvilande måste det väl äfven förblifva. Utskottet har uti sina motiver sagt sig icke kunna utan många farhågor obetingadt antaga Kongl. Maj:ts nådiga förslag till ny riksdagsordning. För min del tycker jag att utsk. kanske alltför släpphändt handterat frågan innan den lades till hvila; åtminstone anser jag att utsk., då det haft ett sådant yttrande om detsamma, som jag ofvanför uppgilvit, påpekat, alt förslaget vid nästa riksdag komme att förfalla. Ått i grundlagsväg antaga en sak hivilande, som jag ser mig tvungen att vid nästa riksdag afslä, anser jag vara alldeles oriktigt. Jag har hört omtalas komitcens förslag, men deraf anser jag det icke vara mycken ära att skörda, och det kom äfven såsom det förtjenade till handlingarne. Pluraliteten, som framskaffade det, kom ihåg, att tidsandan icke tålte att ett sådant lekverk framlades; och då det blifvit förlegadt, skall pluraliteten stå till ansvar för detta gäckeri. Hvad angår det oss nu förelagda förslaget, vill jag icke ingå i någon detalj derom, men vill dock vidröra några grunder, på hvilka det är soladt. Förslaget omfattar samfälda val och icke några klasser, men jag tror, att flera klasser komma att finnas nu än förr, om det antages. Det tillägger förmögenheten, upplysningen, bildningen och embetsmanna-korpsen ett ovanligt företräde framför den jordbrukande menigheten. Detta anser jag icke vara rätt, ty den förmögna är stark nog; förmögenheten har sitt värde der den ligger, bildningen kan äfven göra sig gällande och embetsmannen hafva sin kraft uti sin tjenst och embete. Förut har det tillhört Riksens Ständer att stifta lagar; nu deremot, om detta förslag antages, komma de som skola tillämpa lagarne, d. v. s. domarena, att deltaga i lagstiftningen. Det synes mig af allt detta, och torde för hvar och en vara klart, att, enligt detta förslag, den arbetande klassen blifvit helt och hållet åsidosatt och ledd i ett bakrum, der den mindre kan verka, hvilket bäst bevisas genom valet till nedre kammaren af de femtio ledamöterna. Sedan jag genomläst förslaget, har jag kommit till den öfvertygelsen, att det är en fördel deri, att man skiljt de större från de mindre förmögna, så att i de socknar, der stora egendomsegare finnas, desse ej kunna öfver rösta de mindre; men när man kommer till den afdelning, der 70 ega att välja 12 ledamöter i valnämnden, d. v. s. vid val inom hvarje län, finna vi åter en orättvisa vara begången derutinnan, att dessa, som tillsätta 70, icke få välja flera ledamöter i nämnden än de som välja 50 representanter. Skulle billizhet häruti hafva följts, sä borde de förre hafva fått välja 15 och de sednare 9 ledamöter, men om förslaget i denna del antages, så har man tagit äter med ena handen hvad man gifvitmed den andra. Uvad öfre eller första kammaren beträssar, så är dess personal för Stor, och tiden, under hvilken ledamöterna ära sjelfekrif man i öfre kammaren, eller 61 röster, skola kunna afslå alla proponerade förändringar i grundlagsväg, och jag är nästan Säker på, att offast 61 ullrakonservativa skola finnas i den kammaren, hvilka komma att bestämma hvad som skall antagas eller icke. Dessa skäl Synas mig så vigtiga, att jag, såsom svenska folkets representant, på intet vilkor kan antaga det oss nu förelagda förslaget, isynnerhet uti hvad det angår det af mig sednast omnämnda fallet, hvilket tyckes vara det värsta af alla. Nå väl! nu hafva vi förslaget framför oss: hvad skola vi nu göra? Vi hafva äfven förslag och reservationer af IrzBillström och vår Ständsbroder Beugt Gudmundsson. och de skäl dessa framlagt äro svåra, om Icke omöjliga, all järva, emedan de efter min öfvertygelse äro sanna. Det tyckes mig derföre vara bäst för ståndet, att då intet hopp finnes för antagandet af detta förslag och för att hafva något hvllande till nästa riksdag, till utsk. afgiva såsom vår gemensamma tanka Bengt (iudmundssons förslag, hvilken åtgärd från vår sida skulle vara en stor lycka för hela nationen. Man har sagt, att tidsandan fordrat och att politiska förhållanden kräft en representalionsförändring. Detta är sannt. och jag är öfvertygad, att ingen ro vinnes inom nationen förr än mälet hinnes. om regeringens oss nu förelagda och af konstitutions-utskottet förordade förslag blefve af Riksens Sltänder antaget, vore det en olycka både för folk och land. Första kammaren blefve då den som uteslutande komme att styra, såsom den ville, och vi vete att de styra så langt det går. Måhända att om detta förslag antages, inre oruligheter stå närmare för dörren än vi tro. På de grunder jag nu framlagt, att detta förslag mätte, enligt 56 regeringsformen, återförvisas till konstitutions-utskottet, för att ånyo öfverses: hvarjemte jag begär proposition om antagande af Bengt Gudmundssons förslag. Petter Pehrsson från Jönköpings län inlemhett skriftligt anförande, af sådant inneväll: yrkar jag Nördsamt anförande! Jag finner väl uti regeringsformens SlI:ste 8, all då konungen, sedan han inhemtat statsrådernas tankar vill föresla grundlagsförändringar, och sedan konstitutions-utskottet tillstyrkt hvad Konungen föreslagit, skall sådant grundlagsförslag hvila till grumdlagsenlig behandling vid nästa riksdag. Men 56:1e S sillåter riksstånden att I plena göra anmärkningar emot ett sådant förslag elter konstitutions-utskottets yttrande. och skola de anmärkningar, hvilka hvarje riksstånd serskildt förklarat utgöra deras gemensamma tankar, åter till konstitutions-utskottet förvisas. Jag sinner således icke förbjudet att hvar och en representant får yttra sina betänklivheter och göra anmärkningar mot ett sådant grundlagsförslag. Jag får derföre i korthet, och utan att citera alla de paragrafer, som förslaget upptager i ett sammanhang, yttra mina farhågor och betänkligheter emot detta för fäderneslandet så vigtiga representationsförslag. Under 40 års tid har nationen och Rikets Ständer yrkat på mångfaldiga reformförbättringar, omorganisationer och indraguing af öfverflödiga embetsverk och embetsmän samt hushållning med statsmedlen och isynnerhet på en ny representations-ombilaning, byggd på samfäldta val samt indragning af den onaturliga sjelfskrifvenheten. Länzesedan har massan af nationen utdömt den gamla representationen, som så länge fjettrat allt framskridande med fyra motsatta elementer samt förlängt vara kostsamma riksdagar, utan att nägot stort eller godt kunnat uträttas. Kongl. Maj:t har i sitt nådiga förslag tillstyrkt allmiinna valoch sjelfskrifvenhetens borttagande, hvarföre hvarje rättänkande svensk man står i stor förbindelse, men i öfrigt är förslaget otänkbart att antaga. Men konstitutions-utskottets ledamöter, som fått hela förtroendet att i sådana grundlagsfrågor föreslå nyttiga förändringar till landets eanni5, L-:il Ach HvVill-a 2— 114. 12—