Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1847, sida 1

Åisetder, unitorm unilormer och lustläger) midt för: de ostensibla krigsministrarnes nåsa. Må våra svenska ministrar se till. att ingen ting dylikt tilldroger sig med dem. Dertill fordras, att de äro män, med osverlägsen duglighet och. talg i tummarna, hvilket i sörsta taget uppenbarar sig uti alt icke sätta sig der man icke vet sig dur ga alt silta. Man kan lätt föreställa sig, att dylika experimensatorer och dilettanter : känna soldaten; åiminstone tro sig känna: honom; att de. ifrigt sysselsätta sig med honom, skrifva kalekeser sor honom 4) ), dressera honom, utråkna, huru långa skörten på hans vapenrock wåsto vara, huru mänga fingrar han maste lägga på mösselårmen, då han belsar, huru mänga tum (med decimal. bräk) singrarne vid det vigtiga tillfället måste råcka oppolver skärmen; huru många graders vinkel armen måste göra mot kroppen Åe. Åc.; men hafva de någonsin gjort sig mödan att se baksidan på medaljen? Hvad är det som der synes? Jo en rätt kurios figur, som kanske någon gång också borde tagas i betraktande; det är en rolabonde. Kan man föreställa sig någon ling så barockt? det var den siguren, som vi i vår: enfald trodde bufvudsakligen ämnad-att komma i räkningen, då ysorsyarsverbels sullkomligare ordpande skulle företagas. Men det ämnet synes icke ett ögonblick hafva varit på topeten; och hvem skulle väl bringa det till tals? Huru måns ga af dem, som experimeniera i militärangelägonbeter och så nalkas böga vederbörandes öra, hasva vål någonsin ägt ett begrepp: om ett sä obeiydiigi ämne, oflrat ens en tanke deråt? Rotebonden erljuder intet fält. för ritning eller annat artisteri; han existerar icke för dilettanten annorlunda, än såsom en nuturkraft, hvilken producerar sohlater; och att sköta om naturkrafter. så, att de med latthet srambringa, hvad de skola frambringa, det slar icke ah på artistsinnet. Vid flera riksdagar hafva enskilde motionärer framställt den hHimmelsskrionde oråttvisa, sova vid roteringen biifvit begangen, i vissa loddåorter i synnerhet; desse motionörer hafva visat, huru som beniman finnas, som inäste hålla sea soldat, och som säkert icke äro värda tjugondedelen at hvad bemman i andra lands orter kosta, hvilka dock icke hålla mer än: en soldat; de balva uppmanat; de balvsa besvurit ständer och konung at bebjerta den ohyggliga ojewoheten i onera; att bebjerta, huru oblokt, om ej annal, det ör att läta ett n.isslornällande fortfara, lhvarigenom hela trakters allmoge nödgas arbela och släpa och svålta sjelf, för alt anshafsa, hvad en soldats underbäll kostar, jemte de öfriga hronoutskylderna. Förgåtves! Vär ypperliga representation bar icke sunnit mödan vårst att lyssna till dylikt snack. De andra stånden hafva sina egna angelägenheter ; och Bonde ståndet, hvarom man så mycket skryter, att det är den äldsta och enda representation specielt för allmoge, bar genom lamheten af silt förhållande blott bevisat, på bvilken mk. lig illusion skrytet bvilar. Och bvad Sländerne sjelfve ieke anselt mödan värdt att upptaga, buru skulle det kunna slå an på dem, vi ofvan beskrisvit, och som uti hela militarvåsendet icke se, icke efterfräga annat, än soldaten, sedan han är legd: och klädd och född af roleh? Förmodligen råde samma jargon, som man vet var gångbar un? der gamla regimen, eller att alla de der ksagomålen äro iatet annat än sbrik; att upp2 1) Till de experimenterande diletlan lernes roliga funderingar hora framför allt småsaker, dem det aldrig faller en ailvarlis man in att lanka på, t. ex. utgrundande af nya termer i stallet för de af ålder brukade. Hvem har icke shrattat ät det dj jupsinniga proje tel. ati kolonn halil och kolonn muarehe! skola heta: pelare stål? och pelare giP7 hvem icke åt tangentens f. rvandlade till en J, 2