Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1847, sida 1

Jn -V VV MV — H —— ÖRam — een— —S——F;———sn— c w(— ——— —— — a a —— — aden jargonen qvar, att alla berättselser om föralågenhet, ja nod, i landet blott åro ett eskrike, agen saga, uppsunnen al dilla-sinnaden? — Mängen trodde, att dylika: frågor: skulle då änditligen en gång göra sig hörda, sedan de i trettio år varit förbisedda; men det synes, som vore det verkligen ett oasvisligt öde, att ingen barmhertighet någonsin star att sa på det hållet. I ett och annat annars: kan likasom vålvilja och klokbet skafsa sig gehör; men så snart fråga blir om militar-kostnader, då synes likasom en förbannelse hvila osver landet och en total öronens och ögonens tillstoppning öfver de makthalvande. ; Och den bekymmersamma ledighet sedan, bvarmed man tager frågan! Det är, som vore det den naturligaste sak på jorden, ait folket utan betänkande och knot frambär på krigsgudens altare allt, hvad det med svett och moda, med yttersta ansträngning kan sammansläpa. bet ligger, så till sägande, något idylliskt naist uti her propositionssörsattares glada sortrosslan. En annan skulle halva anseti sig beholva anlita alla sethorikens ressourcer, alla kalkylens blandverh, för att (esåu tiÄ Stjänderna så skarpa fordringar; och likväl sta postulaterna så nakna, att man nåssan blir flat. Tonen är densamma, som den skulle varit, om Kongl. Maj:t kunnat säga: ajag föreslår nedsättning i anslagena, åtminstone som om icke en shiliiogs, pytt anslag. erlordrats. -Midt under djupaste fred och utan nägra oformodade händelser, som kunde påkalla uomordemliga ansträngningar, från det allmännas sida, sromkommer aprestasåckeme, just sädan, att han iche kunde vara värre vids-e hotandentbtig eller förfärliga ekonomiska skakningar; och ham kommer så slöt och opryddfeaft deta är en (röjt ån Regeringen tyckes såga: här bofven J nagra regleringslörsok, några tanhespel, hvilkas verkställande vål kostar några miltioners tillökning i staten utöfver hvad någonsin i Sverige varit äskadt, men som det väl aldrig kan salla Er in alt vägra; hvarlöre jag också icke anser nodigt att orda det ringaste till deras sorsvar. Ser det icke i sjelfva verket ut, som om man velat så säga? Kan man annat än vilja läsa just de orden mellan raderna? Eller äro kanske icke Konungens rädgilvare beredde på en dylik läsning? Foreställa de sig, i sin hjertans osku d, att de, till bvilka talet ställes, äro lika slipade statsmän, som de talande sjelve? — Det ser verkligen ut, som de skulle blifva till och med förundrade, om de der måttliga lordringarne icke uppfyllas. Man har ju varit medgörliz nog att säga ständerne, alt om de icke hafva någonting till fyllande af denna sin sredsbuget, så kunna de ju låna, de som annat besbedligt solk, som vill lefva ofver sina tillzgangar! Hvar länen skola tagas, huru de skola upptagas och betalningar stallas, ja till hvad belopp de skola göras, sädant allt, hvad angär det konseljen? Der sitta ju sex och trettio ledamöter i ett statsutskott, och de få nog fundera ihop den saken! Allvarsamt taladtel så bandlöst och olörsäradt bar väl ännu aldrig i kristenheten en prestasäck blifvit hoptråeklad. Och hvem skulle: göra det bätre? Ingen har väl någonsin misstänkt, att de beskedlige Herrar och mån, som nu hafva befattning alt uttånka och skrifva Konungens propositioner, äro några trollkarlar; tvärtom begynner den tanken göra sig temligen allmänt gällande, att den der bälvan för eminenta förmågor, hvilken rådde under gamla regimen, går och spökar lika argt ännu. Ja man misstänker, att allt är sig likt älven i den omständigheten, att de, som sitta pa taburetterna, icke just rätteligen åro de samme, som i jelfva verket drilva spelet, Sadant har mangeunstädes inträffat här i veriden: t. ex. en bop sanlaster och dlsileftanter, som egenvtlisven varit födde tiil skräddare eler dylikt, hatva genom en ödets ironi tagit skepnad at krigare och styrt Bellonas