Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1847, sida 1

litisk tendens. Före honom bade ingen på ett så beundransvärdt sätt förstått att sammanpara lidelserna med filosofien. : Från t-ragedien ölvergick den filosofiska andan i komedien, i dramat, ja tillochmed i den komiska operan. Med Marmontel och Sedaine antog denna sedaare en allvarligare och såkrare hållning, i stället för dess förut brukliga muntra och pikanta ton. Här gjorde sig Rousseaus ioslyrande gällande. Parterren började alltmer och wer sinna behag i tänkespråk. välgörenhet och silantropi kommo i modet på scenen. Komedien hade förut varit beherrskad af den anda, som trädde under sörmyndare-regeringen. Den hade i sedligt hänseende varit frivol och utsväfvande; men dock intagit en sörsigtig bållning gent emot staten och kyrkan. Den hade skildrat villsarelserna och fördomarne, mindte för att genom framställningen af desamma iilliotetgöra dem, än för att skildra menniskorna, som at dem läto sig beberrska. Le Sage ger oss en bild al komediens tillstånd vid ifrågavarande tidpunkt. llan var en skarpsynt moralist och snilltik i sin bitande ironi. Han afslöjar med mycken ssinhet och takt missbruken; men han stadnar aldrig för att visa oss deras inflytande på folkets moraliska tillstånd. Såsom filosofisk sbrilställate besitter han en skarpt analyserande och krilisk blick; men han begagnar sig af densamma på ett helt eget sätt; han tar blott i betraktande individen och de individuella lidelserna, då detcmot andra ondersoka den anda, som är rådande hos hela samfundsklassen. Le Sage diilver understundom gäck med en eller annan adelsmaas okunnighet och kastilianska stolthet: men han respekterar adeln. Ilan klandrar en eller annan prests lastbara lelnad; men han angriper aldrig presterskapet. Dessa al Le Sage sramhastade speciella iabttagelser och anmärkningar sorändrade silososien nu till allmänna grundsatser och hans sativiska inlällen till pompösa dehlamationar. Deraf soljde, att den förut under Le Sages och hans vänners inflytande så muntra och pikanta komedien, tvilken blott och bart var bestämd till att roa, började att antaga er silosofisk tendens och vilja vägleda och upplysa, ba historien, politiken, romanen, med få ord allting antog en filosofisk tigtning — Vuru skulle homedien då kunna umbära densamma? pen måste nolens volens lsolja det al tragedien gifna löredome. Efter hand ansogo de filosofiska sanningar, som sorhunnasdes srän skädebanan, ett mera allvarsamt språk cch ofta en botande minVoltaites ursprungligen så oskyldiga och välmenla tänhesprak antogo, nästan utan att hvarken sörlattare eller ähörare medverkade dertill, en larlig syslning. avaren fromme och kärtleksfullete blef en anspelning på preslersbapet; aman bör icke tvinga maeenniskorn ad blef en dylik på klostren; avi äro alla hi kad blel bourgevisiens filtrop mot adeln. Sälunda kommo kupletter och arier alt erhålla en siendtlig syftning mot vissa samhållsblasser: ja, man kan utan öfverdrilt våga påsta, alt proklamationen af menniskans rättigbeter? skulle i nödfall hunna uppletas i opera-comique från slulet af det adertonde århundradet. Salunda förkunnade allt den gäsning, som herrskade i sinnena, hvarigenom silososien så småningom förändrade sitt klandrande språk till ett besallande. Med hvar dag kånde man allt tydligare, att folkets sinnesstämning icke skulle inskränka sig till blotta ord, utan öfvergå till handling — all salovgen snart skulle utbytas mot en lagstistande makis sessionsrum. be gamla sederna, bruken, lgarne och idåerna bade ultspelt sina roller; det gamla somsundet hade uttomt sina krafter: revolutionen kunde icke undvikas. bet adertonde årbundradet gick fördenskull, utan fruktan, endast hörsamm nde den bjadande nodvändighetens lag, den stora tilldragelsen till mötes.