Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1847, sida 1

samtids författare sätter ban i omlopp nya idger, men blott inom politikens område. Vid samma tidpunkt erinrar han, kraftigare än någon annan; om sedligheten och religionen. Blott i förening med dessa åstundar han friheten. Det gilves ett sammanhang mellan alla dessa skenbara motsägelser. Med en kraftig och absolut Regeting kan man i nodsall umbära dygden, och en strängt vidmahthållen ordning i statens olika funktioner kan till en vis; grad ersätta goda seder. Voltaire toar sig sordenskull på sedlignetens bekostnad ; men ådagalågger alltid vördnad for monarkian. For att vara fri, måste man vara dygdig — detta var Rousseaus sats — och dersore nanvisade han all id till religionen och .sedligheten på samma gäng som han uppträdde såsom en republikanismens apostel. Tidebvarlvet sökte att underhandla med begge dessa sina rådgilvare på en gang. Det kunde icke skilja sig ilran den anda, som Voltaire lios det hade nedlagti. het förvarade densamme uti själens innersta djup; men shenbarligen, d. v. s. i yttre måtto, antog det Rousseaus grundsatser. berutaf uppkom en till haliten lältsinnig, till halsten besjälad sinnesstämning, en blandning af inadilleren ism och ytlig hänsörelse — menniskor, som uli sig hade något af Voltaire och något af Rousseau, kort sagdt: själar, som voro uttorkade af den ene, och snarare uppbläste, än uppvårmde, af den andre, och som slutligen, när allt gick omkring, befunnos vara blottade spå allt. gedieget innehäll. För att lära känna det adertonde århundradet fore revolutionen, är det af vigt att ej förgäta theatern, som i Frankrike på den tiden spelade en vida vigtigare roll än nu. Före revolutionen sorsamlades stanska folket blott i skådespelsbuset; blott derstädes egde eti slags offentligt lif och en viss frihet rum. på alla andra ställen hölls det strängt i tygeln. kndast och allenast der var det suveränt; der dömde och lördönides det, eller utdelade sina belöningar. — Frankrikes gamla monarhi bade icke något folk; den hade blot en — parlerre. Plehejerne på parterren algjorde aj allenast de nya pjesernas öde; stundom utbröto de i stormande bisallsyutingar för att belona en segrare. I brist al ett Capitolium , dit Frankrike i triumt kunde beledsaga sina segrande sålltberrar, bade det operan, der marskalken af Sachsen i barisarnes bilallsyttringar sökte belöningen lör sina idrotter. Före revolutionen var det isynerhet theatern, som i Frankrike erbjöd tillfälle att stadera folk. andan och den allmänna opinionen. Nu insiher den representativa styrelsen och den ltyggade frihet, hon erbjuder, . oss allt mera och mera alsmak för de friheter, hvilka man förut i skådespelsbuset smog sig till att begagna. Pressens stolta mahl har aflöst parterrens småaktiga inflytande. Med undantag af författarne och skådespelarne interessera sig nu alla menniskor mera för tidningarne, än for tragedierna. Voltaire hade gjort den tragiska scenen till ett slags talarestol, från hvilken han förkunnade och utbredde sina läror. Hans tragedier utgöra fördenskull icke eller några skildringar af ett bestämdt land eller en bestämd tid. 0O ro sman är ingen Musulman, och Alzire ingen äkta Amerikanska. Men hvad betyda väl också i det stora hela dessa småfel i kostymen? -— Det 15:de århundradets store målare iförde apostlarne en kardinalsdrägt. Voltaire har inga sanna lokallärger; men hans förtjenst är, och det vill säga mycket, att han förstått alt på en gång gilva sina hjeltar känslor och ett språk, som talar till hjertat, samt sina dramatiska arbeten en moralisk och filosofisk tendens. Före honom hade ingen gripit sig an att söka inverka mn sl Om RS FT .