Alla hyste en naiv förtröstan om, att statsskicket kunde förändras, utan att lidelserna dermed skulle få något att beställa. Man brann af begär att efterapa England och täfla med dess parlamentstalare; man längtade innerligt efter att erhålla tillfälle alt från talarestolen få i all deras glans framställa de talanger, som man i sällskapskretsarne vant sig att beundra, och man erfor en egen slags glädje så ofta man hörde orden medborgare och folk uttalas, liksom om de inneburo en magisk formel, hvars rätta betydelse och verkan man ännu icke förmått inse eller uppfatta. Enhvar trodde på Frankrikes pånyttfödelse; enhvar hoppades att i sin mån få bidraga till fullbordandet af, det stora verket; alla arbetade på att sortskynda uppnåendet af den glänsande sramtiden: damerna och de store i deras samtal, skriftställarne i deras arbeten, parlamenterna i deras förbandlingar och presterne i deras tal. Sålunda skred revolutionen framåt och bestäadigt framåt. Det var den trojanska hästen, hvilken under folkets jubel fördes in i staden: — — — — Scandit fatalis machina muros foeta armis; pueri circum innupteque puellae sacra canunt ..... ). Så beskaslade voro sederna, de herrskande åsigterna och -idterna under Ludvig XV:s och vid början af Ludvig XVI:s regering. ) — — — — Der skrider den dystra kolossen, diger af vapen. En tropp af unga mör och af piltar följer. med festlig sång dess sjat . . ... (Virg. Åencis, II sång, Yv. 237—239.(