Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1847, sida 1

: — —6—6oC saille, och när han upphöjde dygden, tycke han, i sin klagan öfver hvad ban bade lörlorat, understundom mera vältalig än Fenelon sjelf i skildringen af bvad han egde. Rousseau är ångrens apostel; alla bans arbeten andas denna känsla. Så väl Julie uti oll e ho i sep, som ban sjelf i sina acConfessi onso erkänna; Vi balve handlat orätt; men vi ångre oss och vilje blilva dygdiga mennviskor. Rousseau är stolt, men såsom en nyligen omvänd, hvilken, efter att hafva asklädt sig alla sina laster, pryder sig med ett slags andeligt hogmod, emedan ban från en så låg ståndpunkt kunnat stiga så bögt. Först förvånade Rousseau sitt århundrade med sina paradoxer, på bvilka han dock aldrig glömde att trycka snillets stämpel; ty ban. insåg myeket väl, alt ingenting kan lättare misskreditera en menniska, än om bon visar sig hafva enhop egenheter, utan alt förena dessa med talang och sålunda liksom adla desamme. Derefter uppträdde han i kamp för de religiösa känslorna och för samfundspligterna, samt slutligen sor allt, som var föraktadt och som han erinrade sig sjelf en gång hafva soraktat. Hans försvarsförsök lyckades: ban utsådde bland sina landsmån frön till ädla och rena ider. Men buru måktig än hans vållalighetsanda var, förmådde den dock icke alt åt dessa frön gilva lif och vextligbet. Känslorna för det ädla, sanna, rena och böga hade alltför lång tid legat i dvala, för att så på en gäng kunna väckas till lif och verksamhet. Rousseau talade till menniskor, som bade grånat uti indillerentism och skepticism; för att kunna uträtta något stort och varaktigt, hade ban beböft en annan verld, och nu talade han till Voltaires lärjungar, Det olika inflytande, Voltaire och Rousseau utofvat på deras tid förklarar sedlighetens tillstånd i det adertonde årbundradet. Voltaire bade en stor fördel framför sin medtäflare: ban hade kommit först, och dessutom tycktes han och det adertonde ärbundradet vara skapade för hvarandra. Han fann för sig ett samfund, i bvilket lidelserna betraktades såsom något föräldradt. Sjels beherrskades han i någon högre grad blott al en, nemligen egenkärleken, som den förfinade bildningen snarare befrämjar, ån förqvålver. Dessutom bade har geniets egendomliga prägel, sundt förnuft, ehuru det icke var Ludvig XIV:s tidehvarss alsvarliga, almätta bon sens; hans var ironiskt och al en uppväckande natur. Voltaire beherrskade sin samtid och gjorda sitt årbundrade till snillets tidebvarf. ilan gjorde tanken dristigare. men själen mera sorsiglig; mänga nyttiga sanningar gingo ut i verlden; men man khan icke eller neka, att silosoferne alltför ofta öppnade händerna utav hafva nägra håfvor uti dem. Under benämningen alordomo gjorde Voltoi e en hel bop olvertygelser löjliga. Dagens losen par: bestämda och klara ider. Man satte så stor mistillit till instinkten, att man blindt öfverlemnade sig ål reflexionen. Man skulle undersöka allt och betvisla allt. Med tillhjelp af analysen upplostes känslorna i tankar och man applåderade hvarandra sörmedelst denna förvandling, som öfver känslorna tycktes utbreda en storre klarhet. Man studerade samvetet, i stållet för att lyssna till dess röst, och efter att halva fullbordat detta studium, kom man till: det resultat, att det blott var en sammanhängande kedja al vanor. Civilisationen och upplysningen tycktes i hvarje fall räcka tilll allvad kan man väl bafva att befara? (yttrade man till dem, som förutsade en katastrof) avi äro så upplyste.o — Man bekymrade sig fordenskull icke om att ega en kraftfull och fast karakter; men medgalf gera na, att man icke var i besittning af någon sådan och fann sig lätt uti att gälla för en suillrik wan, fri från ala passioner. Så beskafsadt var det under inflytandet af Voltoire ubildade samfundet. Från Ferney svålJD Lls8sS5 RS 11 A 2 A. 4