Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1847, sida 1

bollaires och EOUSSCQAEUS inflytande på Tidsanmctkan-,). . Inemot slutet af Ludvig XIV:s regering sörorsahade ett lätisinnigt lefverne, att man föll i onåd vid bofsvet och kom i gunst hos folket. Då det sordrades ett slags mod, att genom ett lättsinnigt och losaktigt lefnadssätt trotsa fru Mainlehons skenhelighet, hade oppositionsandan, hvilken alltid på ett eller dunat säll vet att skalsa sig luft, funnit det lämpligt att gilva lasten ett sken al värdighet. Det rent af motsatta häraf egde rum mot slutet af Ludvig. XV:s regering. Konungens utsväfningar, och den skandal, hans sista kärleksäfventyr förorsakade, framkallade ett slags allwån välanständigbet och känsla för det passande. I motsats till llosvet blef folket dygdigt, och de, som med en särad fåfänga elier gäckade lorhoppniagar drogo sig tillbaka, täflade wed hvarandra om upphyllandet al de ipigler, sedoläran föreskrifver. Knapt hade en hosman fallit i onåd, förrän han plotsligt i minnet af detta sitt missöde fann en uppmaning att på det bittrasle klandra den herrskande osedligheten. För öfrigt tänkte man allsicke på att i religionens namn fördöma de skamliga oordentligheterna. Ati låna de gudomliga förmaningarties röst, för att med den tillrättavisa lasten, skulle hafva blifvit ansedt såsom ett bevis på taktlöshet och dålig smak, eller, med få ord: säsom ett brott mot aden goda tonen. Den religiösa andan hade under ifrågavarande tidpunki vikit bort från samfundet; käårleken till frihet, i den bemärkelse, som de gamle hade uppfattat densambade ännu icke blilvit södd; ridderligheen med thy åtföljande dygder hade försvunnit. Likväl återstod ännu något, som man kallade agod tono, äfvensom ett visst slags allmän välanständigbet, till hvilken slöt sig de al den moderna filosofien predikade dygdernas tvetydiga auktoritet. Jean Jacques Rossca u, som, emedan ban var olycklig, bade blifvit menniskohatare, drog i uppenbar fejd mot sitt tidehvarl och förklarade sig i sina skrifter för rent af motsatsen till det, som han såg. Ilan lefde i en på bildving rik krets, och lossjöng naturlitfvet; ban lelde i en monarki, och författade sin (COnm tra t 80 cC i a lo; åsynen af de laster, som omgasvo honom, förmådde honom att åtage sig dygdens sak; och denna mission, som han endast oeh allenast bade emottagit af sig sjelf, d. v. s. som hans medvetande och hans snille hade öfverlemnat bonom, utförde han modigt, under det ban förföljdes mera af sin inbillningskraft, än af sina fiender; men utan alt nägonsin förneka sina åsigter eller sördolja sitt namn. Motgången, i stället för att därapa hans egenkärlek, lifvade och eldade densamm2. I denna näring, som lidelserna gåfvo hans sålänga, fann ban liksom en slags ersättning för hvad han annars nödgades umbära. Han hade lika litet som hans samtid hållit sig obesmittad srän laslerna; men minnet af hans felsteg eldade hans ) Ur essais de litterature de morale, par Saint-Marc Girardin. Paris 1845.