Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1847, sida 2

— ———— ———— ———7—.———ä -———— gaf då, all hennes helsa tvingade henne, alt för någon tid bo på landet och drog sig undan i de tystaste rummen af sill slott på Paphos. Alla guclarne voro narrade; till och med Esculapius sjelf tog denna sjukdom för nervsvaghet, som borde botas med badoch mjölk-kur. Juno var den enda som förstod allt. Juno var förfaren i sådana saker. Hennes ofruktsamhet gjorde henne afundsjuk; de öfriga gudinnorna blefvo icke en tum tjockare om lifvet, utan att hon märkte det. Hon hade följt Venus hafvande tillstånd och invigde på förhand åt olyckan det barn hon skulle föda. Då Yenus kände de första födslosmärtorna, infann sig Juno vid hennes bädd. förklädd till barnmorska. Venus var klemig, som ett fruntimmer på modet bör vara; hon upphof under födsloarbetet de förskräckligaste jemmerrop, slutligen kom den lille Priapus till verlden. Juno tog honom i sina armar, och, medan Yenus, till bälften afdånad, tillslöt sina vackra ögon, ännu fyllda med tårar, beredde sig Juno, all öfver barnet utsäga den förbannelse, som skulle inverka på hela dess lif. Men i det ögonblick, då Juno fästade sina ögon, gnistrande af vrede, på den nyfödde, blet hon lörvånad ; ännu hade bon aldrig förr sett ett så skönt barn. Så kort dette afbrott var, räddade det. dock Priapus. Bacchus, som långt in i Indien, der han lärde Braminerne bereda vin, hade hört Venus rop, skyndade till henne, störtade in i hennes rum, lopp tili barnet och, i sin saderliga ifver, ryckte det srån Juno. Juno trodde sig vara upptäckt, utgick förargad, hoppade i sin char och for åter till himmelen, Bacchus visste ej hvart hon tog vägen, men gissade det på hennes påfåglars skri och på det stralskimmer som efterföljde charen, Han kände sin mormors karaktar, han sjelf hade måst dölja sig för henne i