om Folket ). Art. II. 1. Ivarpå beror allt vid representationsfrågans afgörande. Det uppstod en gång i djurens vida rike ett stort sorl: de skulle alla förena sig om att utrota sina gemensamma fiender, de allt mördande menniskorna. Men elefanten, lejonet, tigern och björnen ville icke ingå i föreningen; de sade: om nägon angriper oss, så vilja vi sorsvara oss, ty vi kunna det. De öfriga djuren, som icke hvar för sig kunde försvara sig, klagade öfver brist på samhällighet och gemensamhetsanda hos de större djuren; och hvarje djur påstod, att; blot det andra vore som detta, skulle utrotningskriget lyckas, de större djuren förutan. Så menade Asnan, att om hvarje djur vore bärdnackadt nog, alt förr låta slå sig till döds, än göra hvad menniskan fordrade af det, skulle allt gå väl; Kon deremot trodde, att om alla djur hade born, som bon på hufvudet, huude kriget med menniskorna ej slå selt; Apan, att, om alla bade klätterben, som bon, skulle man lätt kunna döda menniskorna genom att kasta stnar ifrån träden; och Hunden att, om alla kunde skälla, som han, skulle man snarti skälla de rädda menniskorna till döds. Så tvistade de lägre djuren med hvarandra om bästa sättet att strida emot menniskorna ceh segra. Meu ingen strid blef af, och således icke beller någon seger, så länge elelanten, lejonet, björnen och alla de andra hogdjuren ej voro med i rådslaget och kommo olverens om striden. Så lyckas icke heller någon sann representationsförändring i samhället, så länge ej de privilegierade, presterskap och adel framför andra, godvilligt och tvingade af inre öfvertygelse om förändringens sanning, sjelfmant vilja lemna sina privilegier. Men denna godvillighet kan ingen annan kraft än Christi tvingande kärlek åstadkomma. Derföre, ännu en gång: på kristendomen, det är på den sanna kulturens tillvaro och verksamhet i vårt samhälle, beror representationsfrågans utgång under innevarande riksdag?. Alt så blanda ihop kristendom och politik! höres en bedagad statsman med bekymmer eller förargelse utropå. Jag ser denne statsman lifligt för ögonen. Han stiger ingen morgon upp utan alt göra sin bön till Gud, icke sariseens bön, utan en bön på fullt allvar, af trängande behof om hjelp och kraft från Honom, al hyIIken all bjelp kommer. Kristendomen är för honom bjertats och den stilla enslighetens heliga sak. Men då han kommer ut i lilvet, då ban träder upp i verket, der ban tjenstgör, eller i rådssorsamliagen, der bans rost hörts så många tiotal af år, är ban ieke mer densamme i orden, ehuru ban är det i hjertat; ty han är ingen skrymtare i vanlig mening. lleas bjerta är bättre ån hans ord. Ilvaral kommer det alt han, som i sitt innersta är ålvertygad om evangelii sanning och stärkes af dess himmelska kraft, dock i sitt yttre politiska lil byllar och försvarar åsigter, som äro rakt stridande emot det evangelium, som han med lif och blod, om det gällde, vore bojd att försvara? Af det enkla skäl, att ban misstror andra, alt han icke vågar släppa samhället ned på evangelii rena grund, det är på sanningens egen, utan all ännu, fastän hela Europa anses vara kristligt, ban siller före, att dess sambällen måste styltas under med de kryckor, som uppbära bedniska stater. Han vågar tillämpa kristendomens grundsatser på sig sjelf, på delarna, men icke på det hela i sambällsbyggnaden; eller, med andra ord, ban tror icke, alt kristendom och politik halva något att göra med bvarandra i sina innersta grundvalar. Om det är kärlekens glöd eller förständels klarhet, eller båda tillika, som —