Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1847, sida 1

till re nödiga änslages.: Ad Mina Herrar! 2 Fastän redan mycket bär blisvit taladt rörondo läroverksfrågan, sä kan dock denna fråga betraktas från ännu flere särskildta sidor, emedan den är mycket vidsträckt; hvarför det äfven torde tillåtas mig, att; med ledning at en åttaårig ersarenhet, sem lärare, säga nägra ord och föreslå en skål: Liksom den rika, mångfaldiga naturen gilver åt hvarje varelse dess näring; men icke allt, hvad den i så omätlig rikedom frambringat ur sitt moderliga sköte, tjenar alla, utan en hvar på sill särskilta bestämda sätt till nåring; så gilver ock skolan åt hvar och en, som berlstar fdensamma, bildning: men emedan icke allt, hvad hon möjligen kan gifva sina barn, är nödvändigt eller ens behöfligt sor dem alla, så bör hon, liksom naturen, sörja för hvart och ett på sitt särskildta bestämda sått, d. v. s. bereda hvad det behöfrer, i den ställuing ål lilvet, hvari det tänker att komma och verka. Men skall skolan kunna realisera denna sin förbindelse, så mäste, i min tanke, dess nårvarande form förändras och göras mera tidsenlig. Skolan måste då, såsom en talare redan uttryckt sig, blilva eti barn af sin tid. En värd talare har redan vidrört kyrkans och skolans förening och visat, hvilket menligt och skadligt inflytande denna förening nlösvat på skolan. Det torde derföre ej vara alldeles främmande för ämnet, att i förbigående visa det denna förening icke mindre varit och är skadlig för kyrkan. Ehuru man icke kan neka, det kyrkan lätt måvga både lärde och nitiske män ifrån skolan, så finner dock enhvar, att dessa, sedan da anvandt sin ungdomskrast och sin mannaårs styrka i skolans sjenst, mindre kunna gagna i kyrkans, än de kunnat göra, och säkert äfven hade gjort, ifall de med unga, friska krafter genast egnat sig ät densamma. — Denna förening har ock verkat nedtryckande på det i kyrkans tjenst arbetande p:esterskapet, hvilket sett sig tillbakasatt och da bästa lägenheterna sig berofvas af dem, som aldrig egnat sina krafter eller förut kanske ens användt sin häg åt kyrkans tjenst. Vare långt ifrån mig att vilja neka lärdomen sin belöning; jag säger blott, att jag anser det skadligt för kyrkan, 1:o att skolans mån lönas, under sin tjenstetid, till en del med prebendepastorater, hvilka de icke sjelfva kunna sköta eller med tomma sorhoppningar (såsom en soreenende talare sagt), hvilka aldrig upplyllas; 2:0 att de, sedan deras krafter i skolans sjenst blifvit nästan helt och hället sörtärda, tvingas för sin bergning in i kyrkans, der ovana och minskade kralter hiindra dem att bereda den verkliga nytta, de under andra förhållanden kunnat åt de församlingar, hvilkas herdar de skulle vara. Men låtom oss återgå till det egentliga amnet. skolan! Man har visserligen, då man talat om undervisningsvåscndet, olta sagt: att en god larare är hufvudsaken, och att formen och methoden äro likgiltiga. Denna sats upprepas med bög röst i var tid af dem, som hata allt framåtskridande och sky hvarje äfven den tidsenligaste relorin, såsom en pestsmitta. De känna sig så lugna och sjelsbelätna bakom detta påstående, som befriar dem från mödan att taga reda på andras erfarenhet. Men skärskådar man meningen närmare vid det ljus, erfarenheten gilver, så tinner man svart dess verkliga balt. Djupa äro vetandets schakter, och på djupet ligga de ädlaste skatterna forvarade, dit maste man således nedtrånga, om man, genom sitt arbete i vetandets, i ärtusenden bearbetade och vidsträckta grufva, vill vinna någon vederqvic kelse för själen, n. igon nytta för lifvet. Uvar och en, som brulit i denna grufva, känner jus huru modosamt det är att nedirånga på djupet i en enda schakt. d. v. 58. i en enda braneka