Article Image
ej är lifvad och interesserad. Det blir derföre i min tanke alltid ett stort fel, att en och samma lärare måste undetAvisa i flere olikartade ämnen, och jag tror, att införandet af ämnesläsning vore en stor vinst för skolan. Af hvad nu blifvit sagdt följer redan tydligen, alt det är ett lika stort, om ej större fel, att en lärjunge tvingas, alt läsa andra ämnen, än dem, af hvilka ban kan draga nytta för lifvet. Jag vill förtydliga mina ord. Det skal, som omgilver vetandets söta kärna, är oftast beskt och osmakligt; och af skolan kan man ej billigt begåra, att hon skall låta ynglingen smaka kärnans fulla sötma. Der lemnas blott elemeuterna till bildning. Bildningens vidtutgrenade träd hinner i skolan knappt att utslå sina blad, några. blommor och mogna frukter får man der ej skörda. Ynglingen får der blott lära, huru detta träd skall vårdas och skötas för att i en framtid gifva sullmogna frukter ; han får der blott en aning om sruktens sötma och smaksullhet. At hans egen sjelfverksambet i en framtid lemnas arbetat med fruktens inbergande. Men hvartill gagnar det då honom, att han äratal igenom sår sköta och ansa trädet och dess ännu omogna frukter, vär hans framtida lelnadssorhållanden hindra honom, att någonsin deraf skörda nägra sullmogna; hvad gagnar det honom, att åratal igenom tugga på alla de beska, osmakliga skalen, när den verkningskrets, han väljer i lifvet, hindrar honom att någonsin intränga så längt, at han får smaka den söta kärna, som inom skalet förvaras. Det är derföre, i min tanke, ett stort fel i vår skola, att valfrihet i ämnen der icke sinnes; och jag tror, att skolan, genom dennes införande, skulle göras mera tiidenlig. Ingenting — erfarenheten är här vår läromästarinna — bar så stort inflytande på menniskans hela lif, som den tigtning hon sar i sin barndom, dels i föräldrahemmet, dels i skolan. Dessa borde derföre, såsom syskon, hand i hand, med förenade kraster och bemödanden sträfva till samma mål; ja det borde ligga föräldrar och målsmån varmt om bjertat, att med uppmärksamhet följa den allmänna undervisningens gång. De och deras barns lärare borde så ofta, som möjligt, kommunicera sig med hvarandra. Inom värt samhälle äger dock ett nästan motsatt förbållande rum. Vär skola är en vacker byggnad, den ingen besöker, med undantag af lärare och lärjungar. Så borde det likväl ej vara. Skolan borde med mera intresse omfattas. Att detta vore nyttigt för läraren har den förste värde talaren redan visat, men det vore icke mindte nyttigt för lärjungen. Dennes flit skulle lilvas och stegras, om han såge all den bemärktes affadersögat, bans större eller mindre olater skulle lättare rättas, om ban för de samma bestraffades af den älskade sadershanden, och den collision, som nu någongång, tillfölje af nödvändiga bestraffningar, uppSstår mellan lärare och föräldrar, som ej värda sig om att taga reda på verkliga förbållandet, utan blindt lita på sina barns uppgister, skulle då undvikas. Men det har blifvit en mod bland föräldrar och målsmän, att anse sig bafva gjort nog lör sina barns. bildning, när de lätit inskrisva dem i skolan, betalt inskrifningspenningar och på sin höjd anförtrott dem med nägra varma ord at lärarens må och värd. Detta sordersveliga bruk kan, i min tanke, på intet beqvämare och lättare sätt borttagas, än derigenom, att föräldrar och mälsmån sättas i ständig skriltlig kommunikation med skolan och indragas i skolans styrelse och derigenom tvingas, att med ett vaksammare öga följa undervisningens gång. Denna styrelse vore ock, utan tvifvel, ändamälsenligare och naturligare än den närvarande, enligt hvilken lärarne (ty sjelfva lektorerne äro väl ingenting stort annat än lärare) sjellve skola kontrollera bvarandra och bedomma hvarandras skicklighet och nit. Det är på dessa, jemte flere andra grunder, hvilka tiden hår icke tillåter mig upprepa och hvilka äfven till en stor del blifvit sramförda i ljuset af den första talaren, jag yrkar och med värma byllar en reform i skolväsendet. Men, såger man, ingenting är lättare, än att

11 november 1847, sida 2

Thumbnail