mar stad och ort varit ett utmärkande drag hos högre och lägre, att icke gerna vilja offra tid, omsorg eller moda — och visst icke visa något varmare intresse — för ået allmänna. Dessa mina ord torde måhända förekomma Eder for stränga. Nå väl! om någon bland Er finnes, som ej erkänner deras sanning, må han här stiga fram alt jäfva dem. Men hvaraf kommer väl denna liknöjdhet när frågan sträcker sig något utom gränsen af eget förvärf eller egen beqvämlighet? slvaral kommer det att vi skattat högre en samling, der man njutit materiel förplägning, än der man inbjudits till intellektuella meddelanden? Jo, det förhåller sig, säsom den siste värde talaren redan anmärkt — det brister oss hvad man kallar allmän anda. — Deo är asjälen hos ett fritt solko — så yttrade sig helt nyligen en annan — en utländsk talare. vi sporras ej af begäret elter den utmärkelse medborgerligt förtroende skänkor; vi värda mer eller mindre väl våra egna angelägenheter, men undvika sorgfälligt att sörja for våra medborgares. Mot denna liknöjdhet — denna tröghet framställer sig festen i dag såsom ett angenämt öfverraskande albrott, — säsom ett gladt budskap för den, bvilken börjat fålla modet — såsom en frisk värvind för en seglare, hvilken länge legat för stiltje; den gifver ett framtidshopp åt fosterlavdsvånnen och ett betydelsefullt sromtidsloste ät sosterjorden. Frumtidslöfte, sade jag; Ja mine herrar! låtom oss omsatia detta löfte med värma och derpå laga hvarandras trosasta handslag! Besinnom hvilka stora reformer som återstå för vårt lädernesland! besinnom att dessa reformer icke kunna på den lugna olvertygelsens våg blilva 1 utförda, med mindre än att nationen sjelf visar sig beredvillig att befrämja och myndig alt moltaga och förvalta dem! Visserligen vore det för villyhigt att här taga en osversigt af alla de stora samhällsfrågor, som måste lösas. Det torde dock tillåtas mig vidröra den stora sråga, asom ej kan falla, a den fråga, som framstår först och bjertast, som bar anspråk på vår allvarliga uppmärksamhet. J iasen nog att jag menar represevtationsfråganl Det gilves val ingen tänkande man i värt land, som icke numera erkänner bebofvet af en representationssloråndring, åtminstone ingen som vågar högt u tala en så antiqvarisk åsigt. Vågar, sade jag, med alsigt, ty om ock det skulle gifvas nagon eller nägra få, som i hjertat vilja vidblilva det gamla oförändradt, blygas de dock att olsentligen uttala en sådan mening. l Men om denna reform skall kunna iillyägabringas med välsignelserika frukter för sambället, erfordras den upplysning i omdömet, den kraft och det allvar i viljan hos folket, att det hvarken å ena sidan later missleda sig af äfventyrares forslag, som yrka maktens olverlåtande i händerna på den råa massan — hvad vore väl då bildoiugen vård, hvad vore vål då lönt att arbela på skolor ech skolreformer? — ej heller å andra sidan hyllar ståndsfördomar och bygger reformen på föraldrade privilegiers al tidsandans äverkan lorvitirade grund — hvad skulle ade djupa lederna af folket, a hvad skulle såderneslandet vinna på en sådan? — Jag tillåter mig vidare nåmna vär civiloch criminal-lag som påkalla icke blott reform i bokstaf, utan ock i anda; ja! reform i sjelfva begreppet om ömsesidiga rättigheter och anspråk! Jag vill särskildt nämna vär kredit-lagstistoing, som nu hyllar sveket och bedrågeriel, alstrar flärd och demoralisation, under det att landets omålliga resurser, i brist al verklig kredit, till stor del ligga i linda, och arbetaren — svälter och missaktas. jag kan ej underlåta att alven nämna, såsom en mäklig håsstång för vår förkofran, lilligare komunikationsanstalter, som bela den öfriga civiliserade verlden sörstätt att lillegna sig. Ja! Mine Herrar! här är omätligt att gora i vårt sådernesland — omålligt i hvarje provins. Men ingalunda må vi inbilla oss att den förkofran, försynen erbjuder, kommer af sig sjelf. ww? Ae Ä4 om —