Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1847, sida 1

Nd A egare skola underhålla dem, såsom de gjort tills, hörer till de mest abderitiska företeelser t det nittonde seklet, ty så många olika vågbållare, äfven så många olika äro vägstyckena, och att de underhållas uselt, det förmärker visst ingen, som reser dem om sommaren ocl, efter deras befinnande då, utbasunar dem som bland de bästa i Europa; men prölva dem om hösten, våren och vid kållossningen, och dö skola i de flesta provinser befinnas vara sämre, än i något annat europeiskt land. Hvarsöre då icke förmå allmogen, att, i stället för det den nu årligen släpar fraw sand och grus, som efter ett år är gyttja, heldre köra semtio ellor hundrade lass sten om året längs vägen? Låt staten sedan på hvar sjerdedels mil utmed vägen lägga en koja, der en riktig väghållare, t. ex. en afskedad soldat, kan bo, som slär sönder stenen oeb igenfyller spåret, så fort hjulet gjort vägen ojemn; hela vägen skulle då inom några år vora macadamiserad, och vore lika praktikabel under alla ärstider. Tag vågpenningar, och den, som då med lätthet kan köra tre gänger den börda, han nu kan låssa, och tre gånger längre kan spara sitt äkdon samt minst dubbelt så fort som nu kau komma fram, skall med nöje betala dem. — Sten, som är det väsendwigaste, som erfordras , finnes, utom på Skånska slätten, olver allt i Sverige, och ins. tror att rikets bemmansegare, lor att slippa ifrån allt väghallningsonus, utan svärighet shulle ingå derpa. Att sätta detta i verket, — hvilket småningom han ske öfver hela riket, — skulle vara en lättbet mot en jernvägsanläggning från Siockholm till Götheborg, och utan någons mebn, om ock i en mindre mån, bereda samma fördelar som jernvägar, helst sådane i ett så vidsträckt vet soga befolkadt land som Sverige, i allt sall utan landets ruin icke skulle kunna anläggas i så många direbiöoner, som i England, Frankrike och Tyskland. En stor id kan jemföras med en frukt, som hånger högst på ett sturt tråd: älventyrar jag, lor att få den, mina lemmar och mitt lif; så är frukten, vore den än så kostlig, icke värd et sådant vägspel. Det ena af dessa företag liknar en öfverdådig mans plan, att med 4000 r:dr bygga ett slott: det andra en förnuftig hushallares, att, i mar al sina tillgangar och med den besparing, hanidoghet åstadkommer, småningom förbättra och försköna sin egendom. Medan man skrattar: a den sorres darablighet och derlore knappt be klagar honom, Iröjdas man åt den andras klokhet, och om bonom kan man med skalden kuliberg sjunga : llans steg ej bestralas af hoghetens dager; llans tinningar bära ej sjellarnes tager; llans namn gungar ej uppa tidernas ell; Hans bragd ej sör aflagsnate verldar sorkunnas; Blott honom den tingare åra sorunnas, Att lefva tornojd med sin tott och sig sjelf.