Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1847, sida 1

— 2 — da, bade dörrrvaktarne fått tillsägelse att icke; släppa igenom några fanor; likväl hade alla damerna iusmugglat sina små fanor, dem dej dolt under sina shwalar. En konsert skulle uppföras; men deraf blef ingenting för bara vivatrop. — Efter förstå wusiknumret, ouverturen till Wilhelm Tell, började man ropa: ale bandliere! le bandlierelp (sa nornal fanornal). Alla damerna höllo då ut sina sanor från logerna, och sångarne praktiserade de stora fanorna in genom ett stort fönster ned på parterren. I ett nu var hela theatern upp: fylld af fanor, och publiken började, att, huru bes den än var, uppståmma körer, i bvilka damerna instämde, under det de slogo takten till desamma med sina små fanor: Publiken begärde det ena sångnumret efter det andra, och sångarne fingo sjunga. Sängerskan Gabussi stod med en stor fana, tricolore ilaliano, i handen, midtibland sängarne, som alla bade sastbundit brokiga näsdukar på sina käppar. På stenen befann sig sålt-wusiken, och vid hvarje vivat svängde musikanterna sina hattar, på hvilka de hängde instrumenterna, högt öfver hufvudena. Man börde ropen: devviva la lega iialiana; evviva lunione, legati i faxzolettilo (I ef ve it ali ens ka sorbun de t, lefve föreningan, sammanbind aanäsd uk arnel) I ett ögonblick sammanknöto alla damerna: sind näsdukar från loge till loge, rundt omkriog i hela theatern, och sedan sina skärp och shawlar från den ena logeraden ned till den andra samt bildade på detta sätt emellan samtliga logerna ett gemensamt soreningsband, som från parterre-logerna utgrenade sig i parterren, der tortlöpande från bänk till bänk, bärs och: tväts; lill dess alla i theatersalongen församlade individer voro förmedelst sina näsdukar forenade till ett enda stort förbund, och nu kände den bullrande glädjen icke längre nägra gräns sor. Man hade observerat furst Poniatowsky i en loge, och önskade, att ban skulle låta höra sin lörträffliga röst. Nu uppstod ew samtal med bonom om hvad han skulle sjunga, och slulligen beståämde man sig för en hymn, den häan äfven sjöng med sin härliga stämma, Ett par verser af denna hyma hade mycken likhet med marseillaisen. Ilvarje vers begärdes och gass da capo, och andra gängen en vers sjöngs instämde alltid äfven hela publiken i sängen: Jubelropen voro stundom högst originella: eiöwän i fuscili! evvivan le noslre sciabole! evvivan 50 pezzi di canone I evvivan i nostre fratelli, marliri di Sicilia! evviva la nostra Lombardia! Morte a Gesuili! ebasso i nemici dala I (u ellgevåren! Hell våra svärd! bell 50 känonert lefve våra bröder, martyrerne på Sicilien! lefve LVombardietl död åt Jesuiterne! ned med ltaliens ssienderl) På sislone började man att dansa på parterren med sanorna ihänderna, och sålunda slutade denna isittslag egna konsert: — Hela sladenvar illuminerad, men rörelsen på gatorna ester midnatt läler sig icke beskrifva. Soldaterna gingo genom sta: den och omsamnade alla, som kommo i deras väg, medan de dem åtföljande (römslagarne hollo ett förfärligt larm på sina trummor, De redan omförmälta vivatropen ville aldrig upphöra; under ett ständigt trummande, fopande och sorlande hvimlade menniskor i brokigt virrvarr om hvarandra. En karabinier drog sapela och utropade: 4Giurate iulti su qucsla sciabola che ci balteremo sino all ultimo per i nostri fratelli di Lombardia !y (Svärjen alla viddenna sabel ätt vi skola kåmpatillsistaanrdetagetrför våra bröder i Lombardiet!) Man utropade: devviva el 4 Setlembre 174710 På denna dag för: drefvos Österrikarne från Genua. — Man talar icke mera med någon, som man icke kallat broder: På gatan ropar den ene till den andre ett eöviöd och man måste svara och vifta med nåsdukenAlla vagnar och diligenser hafva fanor, passagerarne