Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1847, sida 1

franska ministörens handlingssätt i dagens slågor, öfverdragit örnen på sin trefärgade fana med ett svart sorgflor. (bet är att märka, att man i stället för den galliske tuppen valt örnen, såsom ett emblem från kejsardömets tid). Denna symbol glänste i rik förgyllning på toppen af sanstången. Äfven Engesmännen med deras fanor bade vid festen inlunnit sig. Militären var blandad bland de civile i brokigt bvimmel. På en fana läste man : Mostriamo all Europa che ci bastiamo a noi stesse! (Låtom oss visa Europa hvad vi sjelsve kunna uträtta!) De stackars här närvarande Lombarderne hade en stor, hvit fana med följande motio: Tddio la colorira! (Gud skall gilva den färg!) Presterna och munkarne, detibland ett stort antal af kapuzinerorden, hade en fana med en Pio IX, som väldignar härskarorna och svärden, och bildade en aldelning af nära 1000 man. Platsen Pitti, som tymmer öfver 50,000 menniskor, hade blifvit lemnad tom, för att bereda rum för processionen; alla föuster voro der, liksom öfverallt annars i staden, smyckade med mattor och sböna blomsterguirlander. Ålla palatset Pittis terrasser voro uppfylda med damer; balkongen var draperad med rödt sammet, och en stor röd och hvit sana vajade ned srän densamma. Knappt bade processionen salt sig i rörelse, lörrån den storbertigliga familjen trädde ut på balkongen. Platsen fylldes snart med menniskor och fanor, och när den var full, satte sig tget åter i rorelse, for att lemna rum at andra, och strömmade framåt dels genom palatsets trädgård oeh dels genom en hvälld porlgång, längs eller en annan gata. bet är icke möjligt att ens sflyktigt skildra den anblick, platser erbjöd, uppfylld såsom den var med menniskor ock stura sanor, al uvusa seunato funnos öfver 4000 stycken, jemte musikhbörer, som alla spelade på en gång, hvardera sitt särseila stycke, och dertill de ständiga ropen: Pival viva! (Lefvel lefvel), än Leopoldo il noslro principe ilaliano), (vår italienska furste), ån äter Pio IX — bindependenza italiana, (italienska oberoendet) — Äle donne ialiane (Italiens das mer) o. s. v. Fanorna vajade på platsen, ur husen, från taken; handklappningar genljödo, alla omsamnade och kysste bvarandra, och man hörde alltjemni ropas: evvwa la fratellanza! siamo tutti fratelli! esve broderskapet! satom oss alla vara bröder!) Man kunde icke häålla iillbaka sina tårar; det var på en gång något härlig och vemodigt. Man kan göra sig en id om processionens storlek, när man betänker, alt, ehuru den, såsom bär ofvan blifvit nämndt, marscherade plutonvis med snabba steg, likväl 4 limmar åtgingo innan densamma defilerat förbi palatset. — Sicilianerne hade dagen sör ut insändt en arlikel i tidningarne, uti hvilken de sörhlarade, att äfven de hade gjort i ordning en sana, for att glädja sig med sina bröder; men att de; till följe af de bedrösliga underrättelserna hemifrån, icke kunde hava jubelrop på läpparne, medan de buro sorgen i hjertat och visste sina bröder och anforvandter simma i tärar och blod; hvadan en deputation skulle såsom en minnesskänk åt Florentinerne öfverlemna deras fana. — halla hus hade man beredt middag och natiqvarter för dem, som icke kunde få plats på värdshusen. På klostergårdarne stodo stora, dukade bord, vid hvilka mat serverades åt hvarje gäst. I andra lokaler hade fri förtäring blifvit ombesörj) af auktoriteterna. På eftermiddagen församlade sig alla deputationerna på platsen St. Maria Novella och utbytte der sina fanor, d. v. s. Florentinerne skänkte sina fanor åt de andra städerna och desse sina åt dem, och på samma sätt främlingarne, och sedan buro Floreatinerna alla brukade fanor till storhertigen, som, omgilven af bela sin familj, emottog samtlige deputalionerra i en eklärerad sal och skänkte sin fana åt borgargardet. — Om aftonen var ett ofantligt larm på pergola-theatern. Denna var eklärerad med ba