Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1847, sida 1

— .Xxzz— — !Bzz906555 F3. ett föremål. — Bland det koslligaste af allt i hela berättelsen är ändå punkten näst före den sista, den der lyder som följer: aJag tog henne hem till min boning, och har alltså sedan hasvit henne hos mig, hvarföre jag ej så noga vet, till hvad stam hon hör, emedan de alla tala samma tungomål. Hvem kan bli klok på slikt nonsens? Anshöat originalet bär är nägot mörkt, så bör man ju ändå hunna finna, all meningen icke kan vara nägon annan än den, att, eburu Malachi, allt sedan han fann indianskan, hast henne bos six, likvål icke så noga visste, till hvilken stam bon hörde, emedan etc. — Sidan 4190 heter det: HGJag såg en hel samling af dem (bälrar) mötas tillsammans. När man laser detta, erinras man om anehdoten från Stockholmska oroligheterna 4858, i hvilhen en af fäderneslandets hoppsulle sorsvarare berättas ryta ät en ensam vandrare: ashingra erla — Pag. 191 låter öfversättaren Emma Percival göra bäfrarne till snickare, i det hon frågar Malachi, huru de auppföra dessa bänhar eller jordvallar?k Originaeset bar banhs, som ölvers. kort förut rigtigt återgifvit med cjordrallara, men nu vill han visa sig på sty!va linan och närmare förklara hvad jordvallar är för något, men då bär det icke bättre till, än att han gör dem till obänhar. 4 — Pag. 494 beter det; Våra somrar äro e ganska långaw, och pag. 199: abjörnarne huromkring aro ej ganska vilda.a Öfversåttaren är ganska lojlig, då han, sidan 193, kallar kalfvar för cCungqara, men icke mycket klystig, då ban, pag. 208 med: eDet (England) förök ade sma koloniera, återgilver originalets ord: a She uronged her colonies. — Pag. 499 heter det: aCJug har sell Indianer i en kanot på floden v a kta björnarna, då de summo tvurs öfver, och på en d ag döda i vattnet sex eller sju slyckene Icke vaktade Indianerne bjornarne, utan de passade på dem. — Pag. 204 ler ofve:sättaren Malachi, i en berättelse om ett äfventyr med en björn, förtälja buru han, då björnen kom nedklättrande utför ett träd efter honom, fattade sin stu !sare, lade an emot (på) björnen och Slilladle honom, då han satte framfötterna på marken. Meningen, enligt originalet, är att Malachi hejd ade (selled) björnen, affär d a d e honom, eller, med ett ord: dödade honom. Har ösversättaren, oss oveterligt, funnit upp en konst att stilla? björnar, så tillråde vi bonom att, isynnerhet om deona konst åfven är användbar i fråga om tvåbenta björnar, med det snaraste uttaga patent på densamma. — Pag. 214 heter det: ajag har alltid värmt mig vid den tanken. 9D IIuru härligt och förträffligt vore det icke, om man kunde värma sig vid sina tankar! Den fattige behölde icke då mera frysa; sattiglörsörjningarne skulle bespara icke obetydliga summor, och i en viss mån kunde äfven sättas en gräns for den hejdlöst bedrisna misshushållyingen med våra skogar. — Samma sida lägger ölvers. följande ord i Emma Percivals mun: aJag har kommit till den öfvertygelse att jag får lefva och dö i Canadas skogar och anser det vara mitt oblida öde, att mitt behag skall förtäras i öknens vinda r.o Nu sörflytte vi oss ända bort till sidan 254, der vi helt oförväntadt få se, att Indianernes skoplagg, eller de såkallade mokassinerne, tvärt: emot hvad det, öfversättarens beskrifsning öfver bemålte skoplagg bisogade, träsnitt utvisar, äro lörsedde med klackar. Det beter nämligen att Indianen av ånddens ig på klacken turned round on his heel) och gick bort o — aMan gömde hemligheteno är ett, pag. 233 sorekommande, mycket eget och isynnerbet på detta ställe olämpligt talesätt, — Pag. 240 trycker fru Campbell atysthetsfullo banden på sin man. — Pag. 244 heter det: aoSå häftig var vindstöten, att tillochmed ekstocken höll på att kantra för dem; men Alfred vånde fören fändt om och lade den för vindor cc Dag. belrådes öfversättaren med en