Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1847, sida 2

föreskrifvas lagar af främlingar, utan skulle vända oss till myndigheterne i Osnabräck, hvilka, enligt värt påstående, häröfver allena vore kompetente domare. Tillika gafs befallning att sälta låget i rörelse, och för tulltjenstemännen proponerades att vara oss följaktlige ända till prefekturen. Ehuru Douaniererna voro idel beslutsamma män, så atstodo de dock srån hvarje försök till en strid, som lätteligen skulle kunnat sluta med deras totala undergång. Vid tågets infart i Osnabräck spridde sig alla vagnarne i de olika gatorna; hvarje hus blef ett gömställo för en vagn, så alt tullkarlarne till sistone besunno sig ensamme på torget. Om jag härjemte omnämner, att bland vårt folk befann sig en afdelning af prefcktens gardessoldater, som förklädt sig till civile, så är denna omständighet redan tillräcklig för att sätta myndigheternas opinioner och sympathier i afseende på tulltjenstemännens åtgärder i den klaraste dager. Några dagar tillförene hade jag en kamp af ett helt annat slag alt bestå. Som vi då måste föra det lilla kriget emot douaniererne, 30 å 40 mil från hafvet, så trädde vi i förbindelse med en eller två kommissionärer i Emden, som åtogo sig alt utskeppå våra varor och förskaffa dem ända till tullgränsen, med hvars genombrytande vi sysselsatte oss. Dessa kommissionärer kommo på det infallet, att jemte deras redan ganska betydliga vinst uppfinna en liten temligen Indrägtig inkomstkäl a. Utaf två eller tre fartyg, om afgingo från Helgoland, angåtvo de ett för tuhljenstemännen, med hvilka de spelade under ett täcke. Så snart nu fartyget lade till, togs det i böslag, men återköptes straxt genom kommissionärema för 150—200 jouisdorer, och dess laddning blef Wansporterad till det inre af landet. Sedan skrefvo de till sina korrespondenter, d. v. s, till oss, ett bref hvari de underrättade oss om tartygets konflskering. men snart derefter ett annat bref. i hvilket de meddelade, att de haft den