Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1847, sida 2

tak uppbars af hvitklådda, med gröna guirlander virade pelare, och hvars prydliga ornamenter gåfvo åt det hela ett rätt angenämt och vackert utseende. Här emottogos de böga gästerna af köpingens borgerskap, och DD. MM. behagade der, såväl vid ankomsten som afresan, qvarstanna en längre stund, för att, på sitt vanliga flärdfria, enkla och nedlåtande sält, hjertligt samtala med såväl borgerskapet som de damer, hvilka vid tillfället infunnit sig. H. M. Drott ningen, äfvensom Prinsessan, bebagade påminna sig några af de sednare sedan lörlidna året och emottogo, i det de vänligt tilltalade ett par unga flickor, de blomsterbuketter desse hade att öfverlemna. Det torde vara öfverflödigt omnämna den rena glädje, som lifvade alla vid detta tillsälle, ty en hvar, som haft den lyckan att närma sig de böge personerna, har tvifvelsutan erfarit inflytelsen och trollkraften af den magt, byarmed det dyra Konungahusets medlemmar beherrska allas bjertan. Straxt efter ankomsten gålvo DD. MM. företräde åt borgerskapet, samt äskillige embets och ljenstemän, af hvilka flere voro befallde till tasleln. Såväl vid ankomsten som afresan, gals kongl. salut, bvilken, oaktadt det bäftiga störtregnet, serverades lika jemnt, som om den varit gilven från ett väl ordnadt batteri. Såsom en curiositet må nämnas, att en gammal, ogift gumma från Elga socken presenterade H. M. Drottniogen ett par af henne sjelf konstrikt stickade bomullsvantar och ett par armmuddar. Såväl presentens ovanligbet, som gummans srispråkigbet roade H. M. på det bögsta. Samtalet, som fortsattes en längre stund, var rätt interessant alt åhöra, och må deraf endast nämnas, alt gumman, bland annat, i det bon pekade på Prinsessan, frågade: ååÅ dä hännas dotter?o H. M., road af frågan, besvarade den med ajar och tillade, visande på prinsarne, ader ser ni mina söner och der borta står kungeno, hvarvid gumman, under en sorts hänryckning sammanknåppte sina händer och utropade: aNå harri Gud, hva då va rolit att få se då hoga llarrskape!o bå gumman förklarat, att hon icke vore i behof, och att det således icke varit i åndamål att få penningar som hon infunnit sig, så erbjöd 4. M. icke heller någon betalning, utan tackade gumman bjertligt, i det bon klappade henne på axeln, för gålvan, den bon lofvade att med nöje begagna samt bad gumman dröja en stund derute. Förtjust ölver de vänliga uttrycken, utropade den gamla, under en djup nigning: åGud välsigne då Höge llarrskape!o Efter en stunds förlopp öfverlemnade Prins Gustaf åt gumman, som, efter befallning, dröjt på gången, 2:ne dukater, med begäran att hon ville gömma dem såsom ett minne af Kuugen och Drottningen. Eburu icke eller vi haft råd göra några kostsamma arangementer, kunna vilikväl icke, i likhet med Wermlands Tidning, tro, att, om än sådant skett, detta i någon mohn kunnat sorminska den undetsåtliga vördnad och innerliga kärlek, som alla, af inre oeftergiflig böjelse, så bjertligt egna DD. MM. och hela det Kongl. ljuset. — Att någon gåsva icke här blifvit gilven, kommer sig måhända deraf, att vi icke alls agingo med håsveno. — II. M. Konungen skall, efter hvad det berättas, bafva varit högst förtörnad öfver den misslyckade nya våganläggninA KÖ h—— EO— ———— — — ——