gåst och brorson servera på trådtalrickar vid måltiderna, för att såmedelst åskådliggöra det grellisa herrskapets fattigdom till följe af reduktionen. Det lsörtäljes vidare, att det, i anledning af denva händelse, kommit till en vidräkning emellan konungen och grefvinnan, hvilken slusades så, all då sistnämnda under föga underdåniga och ödmjuka utlåtanden med egen durchlouchtig hand applicerade ett slag på konungens öra. Majestätet höll denna gång, förmodligen af undseende för den uppbragta damens rang och slägtskapsförhållande, den bandgripliga tillrättavisningen tillgodo, — säkert den enda, som blilvit tilldelad den annars soga skonsamme, för sill stränga allvar bekante konungen. Ej långt från Warnbem är belägen den vackra exercisplatsen Åxevallahed, hvarest skaraborgs och Vestgötha regementen hålla sina vapenöfningar. Ibland ställen, som i flera alseende förtjena att lagas i betraktande, är den vackra och välbelägna Lunds brunn, på alla sidor omgifven af skuggrika parker och promenader. Lunds brunn har länge varit bekant som som en god helsokälla. berstädes bar äfven den enskildta välgörenheten på ett ganska vackert sätt sökt att förvara ett kärt minne genom inrättande af ett lazarett, der ett antal pauvres bonteux och andra fattiga ujuta värd och underhåll. Öfver ingången har siiftaren låtit sätta den saknade bortgångnas älskade namn. För något år sedan färdades på den väg, som leder förbi Lunds brunn, en resande, dragen af en skjutshäst, som var rädd för allting, utom för piskan. I en hast ville hästen till skogs, ty rätt som den resande i sakta mak fortsatte vägen, såg ban en lysande kavalkad sväsva sig tillmöte, i spetsen för hvilken en martialisk herre i uniform och en ganska vacker medelålders dam redo på ståtliga hästar. Elter dem följde en lång rad af unga damer, alla klädde i smakfulla rid-drägter. Det var i ordets bokstafliga mening en lätt och derjemte vacker trupp, farligare likväl för en mötande fiendes lugn, än för hans lif. Väckt liksom ur en dröm, trodde den resande till en början, alt det var guden Mars, glorvördigst i åminnelse, som enleverat Vulkans sköna maka (man vet af mythologien alt de hade ett godt öga till hvarandra) samt alt de i sällskap med singgudinnor och gracer gjorde de dödlige ett besök. Vid närmare efterfrågan besanns dock, att det intagande sällskapet bestod af brunnosgäster. Detta var så myckel mer osverraskande, som det anmärktes, att ungdomsmod och glädje tillkännagåfvo sig i alla rörelser, samt art bälsans friska rosor färgade hvarje kind. Då blef den resande ölvertygad derom, att här måste vara en verklig halsokälla, invid hvilken llygiea nedslagit sina bopålar. Derför, om någon eger en qvinlig anforvandt, som på helsans vägnar önskar befinna sig båttre, så torde här vara rätta stället. — Skulle någon anse detta som en apuffa, så är den åtminstone ej abeställde, ty den resande berätlar blott hvad han sett. llelt nära invid Lunds brunn ligger det vackra, slottlika Mariedal, hvars tornspira höjer sig öfver löfskogen. Den greslige egaren bebor ej detta ställe, som ban helgat åt saknaden och minnet. I Slottet skall finnas ett med sorgens alla attributer smyckadt grafkapell, der de jordiska lemningarne förvaras efter henne, hvars namn pryder den ofvannämda välgörenhetsanstalten vid Lunds brunn. (Fortsättes.) —