JCD, EfhafrldcCs UD0err J stå på Ce gätumd OCh botten. Såmma prägel af originalitet utmärker älven abröstkaramellernao, den sistl. Tisdag gifna pjesen, vid hvars författande herr J. rigligt, så alt säga, varit inne på silt eget gebit. Detta stycke, som mången anser för den bästa original-komesi, vår scen bar all uppvisa, genomandas af den mest sprittande humor och öfverslödar på situationer , så komiska och muntra, alt de kunna komma den värste hypokondrist att skratta. I dialogerna haglar det, eller såsom en Stockholms-recensent rätt originelt uttryckt sig, duggar det af de mest blixtrande qvickheter. Man har velat iillvita denna pjes daliga tendenser, men svårt är att säga, hvari de egentligen skola bestå. Menskliga därskaper blifva, utan ati anständighelen derigenom säras, framställda sådane som de dagligen förekomma i allmänna lilvet, och deri kan väl icke ligga något ondt, isynnerhet som ändå slutligen den goda principen vinner seger. Den narraktige patron Silberkuhl, en bögst kostlig passagerare, den der ännu, med minnet af fordna segrar, är inbyrd i höga tankar om sin oemotständliga makt öfver könet, bar af sin kära äkta hälft Petronella, under hvars toffel ban står, lått 4 dagars permission för att resa in till Stockholm och köpa henne bröstharameller, och tänker nu att rigtigt slå sig lös, men får der i stället ögonen öppnade och blir kurerad för sina dårskaper. Ena annan, äfven numera något åldrad, lebensbruder , Willerman , Silberkuhls ungdomsvän, som i unga dar förälskat sig uti och förfört en flicka, återser i fru Hyllning, bötel-värdinna och enka med någon förmögenhett, denna flicka och gister sig med henne samt reparerar sålunda ett ungdomssel. Pjesens unga älskande tu, tapetserare-gesållen Gardin , eu dumt, men i botten godhjertadt och hederligt kräk, och den näpna Wilhelmina, fru Hylnings gudotter, besinnas, när allt går omkring, den förre vara Silberkuhls son i ett föregående, för den nuvarande bustrun, den stränga fru Petronella, hemligbållet gifte, och den sednare, Wilhelmina, dotter af Willerman och stu llylluing. Gardin är först svartsjuk på sin egen far, och tror sig sedan vara Wilhelminas bror, men slutligen varder allt upptäckt, och de unga tu blifva förenade, på samma gäng som Willerman skänker banden åt Wilhelminas mor. Ett dubbelgiltermål blir således pjesens slut, som dock, till variation från det gamla, triviala maneret, blifvit utsiradt med ett par rätt nätta kupletter. livad de spelande beträffar, så var berr Stjern. ström, såsom patron silberkuhl, rigligt sasom man såger, i sill esse, och hans spel gjorde äfven et sörbålt intryck på åskädarnes skrattmuskler och belönades med starka applåder. Pru Torsslom, alltid utmärkt i de roller, for hvilka hon passar, var såsom Petronella alldeles ypperlig, särdeles då bon dånade, hvilket bon gjorde med mycken smak. Äfven de ölrise spelande uppfyllde så der temmeligen sina platser. Det torde dock få anmärkas, alt pjesen ieke fullkomligt slog så an, som man väntat. Orsaken härtill ligger måhånda deruli, all den var nyss inöfvad och al sällskapet gass för första gången; hvadan den möjligtvis icke gick med all den ensemble, man kunnat önska sig. Den gilves på nyti igen i afton, den sista representationen under denna sejour, oberäknad den i gårdagstidningen omförmälta dramatiska representation, som i morgon kommer att gisvas af Stjernström. Bröstkaramellerna uppfördes för fullt hus, och samma förhållande bar i det närmaste egt tum, då berr Jolins öfrige pjeser blifvit gifne. Var publik har saledes icke försummat tillfället all göra den förtjente författarens och skådespelarens. bekantskap, och vid hans uppträdande underlät den icke eller, au, genom talrika bifallsyttringar, hembära hans talanger sin hyllning. ————— — Till riksdagsmän för Göotheborgs stift hafva d. 24:de sistl. Augusti blifvit valde: kyrkoherden i Grimethon, theol. doktorn, professorn och ordensledamoten Herr P. S. Bexell; hyrkoherden i Skee och Strömstad, Herr mag. 4. P. Traneus, och kyrkoherden i Romeled, prosten Österman. I enskilt skiifvelse från Fnad förmälag an