foremål, hvilka, HkL bilderna 1 en laterna mågica, följa tält på bvarandra, ty rätt som man vandrar i en park al högstammig furuskog, som, skyddad antingen af kronan eller den enskildta omtankan, mörk och allvarlig från urminnes tid blickat ned på försvunna slägter, finner man sig försatt i en hvitstammig björkskog, eller på en bördig slätt, der prunkande berregårdar och kyfkor höja sina hvita murar, eller vid stranden af en vänlig sjö med. dess tillbehör af fiskredskap och båtar. Visserligen står Blekinge i rop för att vara elt al Sveriges skönaste landskap och benämnes icke olämpligt dess atrådgårdeo; men den, som ej bar tillfälle att få bese de sköna trakterna kring Ronneby och Carlsgrona, han må resa till Walle härad, ett Blekinge i miniayr, och han skall finna sin resa belönt. Ölsver det lilla vackra landskapet hafva såväl Ceres och Flora som Pomona skakat håfvor ur sina ymnighetshorn, och under denna sommar i rikare målt, än på många år. — Bebaget af en resa förhöjes i mångå afscenden af att se jorden bära rika, hoppsulla skördar af säd och gräs samt att lisa lilllredsstäbelsen derölver i hvarje odlares ansige. Visserligen äro tacksägelseyttringarne ej så bögljudda, som jemmer och klagolåten under missgynnande år, ty då menniskorna finna sig belätne, tiga de i allmänhet som goda barn; men dock torde månget hjerfas tysta lololler sliga upp emot skyn, förnimbara eudast af jlonont, hvars godhet hvarje morgon är ny, oclr som dömmer i nåd äfven sina glömska ocheoiacksamma barn. Som höskörden nu som bäst var i gång, sorsvunno ölverallt de blomsterrika ängarnes mångsårgade prydnader för den allhärjaale lian — en talande, ehuru ej glad bild af det skönas förgänglighet och korta tillvaro på jorden. Men likasom blommornas älskliga stås 1 en tjut val1. wtewaduo ot vYnemerzka blomsterlif, ännu sedan de sörvissnat, så fortlefver och förvaras äfven det skönas öch goda minne länge efter döden. Den sköna aftoaens stilla behag, det nyslagna höets doft, det nemäåtvandrande skördetfolkets landtliga sänger, hyilkas vemodigt gripande molltoner, sådane som de stundom böras från folkets läppar, ega en underbar lörmåga att stämma sinnet till vekhet, — och allt. detta i förening framkallade i en åhörande och åskådande sremliogs känsla något, som, återgilvet i ord, han sade sig vilja kalla: Enslingens Skördesång. Väl synes ofta ödets lia härja på hoppets förr så sköna blomsterland, och mången här förmår ej åt sig berga en skörd af glädje, förrn på Charons färja, ban söres öfver till en okänd strand. Hos enslingen kan ofta bjertat brinna för allt, hyad jorden eger godt och skönt, och ändå ej ett buldrikt väsen finna, en vän, en systersjäl, en älskarinna, som blott al kärlek gör hans tro belönt. Hvad är det mer? — Vien gång skola falla som gräset. Del är sagdt: aallt kött är h64; om jordens lycka ej är till för alla, vill skördarn älven dem till sällhet kalla som glömmas . bär och obesråtne do. Inom desta härad besinner sig, ibland andra ålderdomsmionen, den sor sin imposauta arhilektur och sina många konungagrafvar bekanta Warnhems kyrka. Det förmodas, alt denna, jemte det rikt doterade Warnbems kloster, blilvit anlagdt af konung Inge Stenkilsson i början af det 12:1e seklet. Byggnaderna blefvo alldeles förstörda i Erik den XIV:s tid, men 400 år derefter lät riksrådet grefve Magnus Gabriel de la Gardie åter ombygga och försätta kyrkan I det skick, hvari nu den belinnes. Man har således denne furstligt rike, praktälskande herre alt tacka för, alt detta vördnads sbjudande tempel blifvit Torvaradi åt elterverlden. bet berättas, att, sedan reduktionen berolvat grefve de la Gardie alla hans rikedomar, hans grefskap samt de gods och förläningar, som dertill hörde, bodde ban med sin grefvinna, som tillika var Carl den X:s syster, på Höjentorp, och erhöll derstädes en gång eu besök af Carl den XI. Vid 4