Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1847, sida 2

despotismen, åtagit sig liberalismens, den politiska reformationens sak. Hädanefter skall detta föredötae kanhända så verka på hela Europa, att bela Europa blir liberalt. Det är också betecknande, att de begge sedpast på sina throner uppstigna furstar, vår Konung och pålven, visat tydlig förkärlek för Sanning och Rätt, med ett ord, äro liberala. Visserligen kunna de ingendera helsas som radikala: deras ställning, deras klokhet, deras rättvisa till och med (?), förbjuder sådant. Men de halva ej, såsom regenterna förut, hyllat den motsatta ytterligbeten, de äro ej cheler för ultrapartiet. De bafva ställt sig midt ibland sitt folk, för alt gifva rättvisa åt alla; Blott i fråga om råtltvisa synas de vilja vara fullt radikala. Ultrapartiet i Sverige är verkligen i en ganska bekymmersam ställning. Båda deras idoler hafva vändt dem ryggen. Konungen bar ådagalagt, att han utan fara, och med större ära, kan vara liberal. Ilan bryr sig icke om de gamla, konservatismens ständdrabanter (2). De äro afskedade utan pension. Pafven har också visat att kristendom och liberalism allt för vål kunna förenas; och en af hans organer har forkunnat att låran skadas af obskurantism, men vinner af upplysning. Nat nu detta, enligt hans åsigi, galler om katolicism, så måste det ännu mera gålla om protestantism. bet är derföre sara vårdt, att man nu till ultrapartiet med skäl kan rikta den orientaliska lcagan: Hvems hund är du? Ty de stackars ultras bafva icke mera någon herre. (Ups.) s gUBU—Uanauinntntt ii ——